När livet blir svart

Jag vandrar framåt på vägen, genom livet. Det går upp och ned, mest upp faktiskt efter det där helvetesgapet jag landade i. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv. Jag kan inte helt heller förstå hur det kunde bli så - hur jag kunde gå så långt utanför mina egna ramar av hur man ska vara som människa.

 

Men, jag arbetar med mig själv. Det är en resa som är både tuff och mjuk och jag älskar alla delar. Att börja tänka kring sitt eget jag, sina egna varför. Att reflektera över hur, vad, varför, var och vem... Det gör nytta. Jag lär mig om mig själv - och det är så spännande (och lite läskigt). Och väldigt svårt.

 

Jag har hittat tillbaka till en del av min självkänsla - att jag är okej som den jag är. Att jag kan göra bättre och bättre på vägen, och att det är okej under tiden också.

 

Jag har tappat en ny del av mitt självförtroende - att vara livrädd för att bli avvisad. Sådan har jag kanske i viss mån alltid varit, men inte refelkterat över eller medvetet vetat om. Nu ser jag det så tydligt. Jag anpassar mig, jag ändrar och styr om för att det ska passa andra, så att jag inte ska känna / bli avvisad.

Avvisad för att? För att jag står upp för vad jag vill? För att jag säger min mening? För att jag inte vill såra andra? För att jag vill att andra ska vara lyckliga / glada / nöjda? Och jag gör det på min egen beskostad. För att det känns bättre än att "svika" / bli avvisad. Jag törs inte ta minsta initiativ i en del sammanhang. Jag är så orolig redan innan för att bli avvisad eller inte hörd, så jag vågar inte ens försöka.

 

Hur fasen lär man sig det? Jag fattar att man bara kan börja försöka. Då till nästa fråga, hur lär man sig att hantera ett avvisande? Ett nej eller ett icke lyssnande? Utan att känna sig helt misslyckad, liten, förstörd och ledsen...