Livet vänner

Vad det vänder. Från dag till dag. Från timme till timme.
Och jag, mig själv. Vad jag lär mig. Och förändras.
 
De här åren, vilken enorm resa det varit. Och fortfarande är. Vad jag lärt mig, om mig själv, och utvecklats och börjat förstå saker, och reflektera över saker. Framförallt har jag tagit steg framåt i frågan som alltid finns med mig - vem är jag? Jag vet inte det än i dag, troligen kommer jag aldrig ha ett komplett svar på den frågan - för det finns inte. Vi utvecklas ständigt och förändras och vill framåt. 
 
I vilket fall, så har jag kommit mer framåt i den mån att jag förstår mer av mig själv och hur jag beteer mig, reagerar och agerar. Det är en spännande resa, och så lärorik. Jag vill bara veta mer och mer.
Jag är inte ett stor fan av ettiketter, jag tycker att de kan förstår så mycket. Vi är så mycket mer än en diagnos eller ett ord eller ett sätt. Allt hänger samman med när, var, hur, vem och varför...
 
Ändå, de där orden som symboliserar sätt att vara ibland kan de vara så värdefulla och trösterika. Jag har hittat så mycket av mig själv i sådana ord. Mer av vem jag är och varför jag är sådan och hur jag kan göra mitt liv lättare / bättre genom att förstå och omfamna de där egenskaperna.
 
Det här är jag, eller de delar jag hittat hittills...
* Jag är en hsp-person (högsensitiv) med en liten dos av starkskör.
* Jag är en stor blandning av introvert (oftast) och extrovert (ibland).
* Jag är en fomo (fear of missing out) som starkt ogillar att tvingas välja eller missa saker.

Analys av vår relation

Vårt äktenskap under lupp.
Hur gick det egentligen till. Vad var det som gjorde och drev mig mot att vara otrogen. Mot att svika och såra någon jag faktiskt älskar och respekterar och bryr mig om. Jag kan bara ge min bild av det, hur jag tror, tänker, känner och tycker. Så det blir kanske lite ensidigt, jag ska försöka att vara ärlig och inte måla upp en svartvit eller ond och god bild av oss. För sådan är inte verkligheten.
 
Vem är jag. Den där unga osäkra, och lite blyga tjejen som vill alla människor väl. Som fann en fantastiskt fin kille i unga år, innan hon hittat sig själv helt. Hon som drömde stort och inte kom till skott.
 
I början var vi lika, han och jag. Vi trivdes ihop, vi såg varandra, vi skrattade. Visst, jag lade en del av mina drömmar på hyllan för honom. Det valde jag själv att göra, så ingen skuld på honom även om han hade en åsikt som jag tog med i tankarna såklart. Ju mer jag växte, med hjälp av pluggande, jobb, vänner, familj, honom, ålder och allt det där - ju starkare blev jag. Jag hittade lite mer av mig. Han hittade mer av sina intressen också. Och vi tappade lite mer av oss. 
Vardagen blev ett projekt. Av barn, mat, struktur, städa, hem, träning osv... Vi slutade se varandra. Vi slutade skratta tillsammans. Vi slutade uppleva tillsammans. Vi slutade prata (om vi ens gjorde det från början)...
 
Jag kände själv att jag inte kom fram. Han såg inte mig. Vi lyssnade inte på varandra. Mobiler och datorer tog upp mycket tid. Och när jag ville prata så hette det "senare" eller "en anna gång". Jag kände mig olyssnad, osedd, oviktig. Jag blev irriterad, arg ocgh ledsen. Skulle vi inte hjälpas åt? Se varandra? Drömma tillsammans. När försvann viet.
Jag lägger inte skulden på honom. Den ligger på oss. Jag kunde skrikit högre. Varit tydligare. Sagt "nu räcker det". Det gjorde jag inte. För jag förstod inte att det var så illa. Att jag saknade de där sakerna så mycket. Att man alltid behöver arbeta och ta hand om sina relationer. Jag trodde nog att livet var sådär. Min mamma var likadan, jag är uppväxt med att man biter ihop, kämpar på. Inte ger upp. Blir arg, gråter lite och reser sig upp igen. Och är både konflikträdd och har lösa saker själv-tänket.
 
Jag var arg ibland. På att jag tog hand om de flesta sysslorna hemma, medan han gjorde det han ville. Jag var arg på att han inte såg att jag blev ledsen för saker. Jag var arg på att mina drömmar kändes oviktiga, mina åsikter var fel. Jag var ledsen över att vad jag ansåg inte var viktigt. Jag tog illa vid mig av saker, och såg ingen bättring när jag försökte säga till. Varje gång, borstade jag av smutsen som tyngde mig, reste mig upp och fortsatte. Jag hittade de där sakerna som var värdefulla. Jag såg hans fina sidor. Våra fina sidor. Våra fina delar av vår relation. Och fokuserade på det. Det var värt att kämpa för.
 
Vi har haft och har så fina minnen tillsammans. Saker jag vårdar ömt och håller av med all kärlek jag har. Jag önskar vi kunde hittat de där delarna som försvunnit, tappats bort, fattades från början - och byggt upp något större.
När man inte ser varandra. Inte lyssnar på varandra. Inte har den respekten för varandra. Inte alltid försöker förstå varandra. Glömmer att en relation behöver vårdas, tas om hand, ses över... Då är det lite som att köra på tills bensinen är slut. Och sedan är det typ slut.
 
En nära vän till oss båda sa till mig efter att jag svikit att han såg det komma lite. Han var inte förvånad för att tyckte jag blivit åsidosatt så länge. På ett sätt kändes det fint att få de orden, att allt inte bara är mitt fel. Hela vårt kraschade äktenskap ligger inte bara på mina axlar, även om jag gav nådastöten. Samtidigt, jag ser ju min del i det också. Om jag var åsidosatt så borde jag ju tagit för mig mer. Stått upp för mig själv mer. Det gjorde jag inte. Och han fanns inte heller där och försökte se mina behov. Vi körde bara på tror jag.
Han var nöjd för att det funkade för honom. Jag var onöjd för att det i längden inte funkade för mig. Men, jag sa inget. Jag bet ihop och kämpade på, och trodde nog att jag själv skulle kunna lösa det där som skavde. Nu ser jag att vi nog skulle försökt att lösa det tillsammans.
Jag skulle (vågat) prata mer. Han skulle (vågat) lyssna mer.
 
Det är väl det klassiska. Man sluta se varandra. Tar varandra för givet. Livet blir ett projekt, utan djup. 
Dit föll vi, utan att vi såg det. Och när då någon annan kommer in och ser, lyssnar, stöttar, lyfter upp. Då tappade jag all respekt jag håller så högt. Jag föll. Och där började resan med Livet blir svart.

Mellansnack.

Jag ser att det går upp och ner här. Texterna har en tendens att följa hur jag mår, vilket i sig inte är konstigt alls då jag skriver väldigt nära hjärtat och mig själv. Och när jag mår bra (mår bättre), då har jag inte samma behov av att skriva av mig. Då flyter livet på av sig självt.
 
Nu är det bättre dagar, och färre inlägg...
Kanske snart dags att steppa upp och ta er med på nästa resa. Efter att ha börjat klättra upp igen, från avgrunden, är det dags att förverkliga livet och drömmarna.