Behöver ta ett steg framåt.

Hur ska jag veta om jag gör saker av egen vilja eller av skuld. Om jag göra saker för någon annan, för att någon annan ska bli och vara lycklig och glad. Hur ska jag veta om jag ville det här. Eller om jag önskade förändring i vår relation...
 
Jag tror att det behövs en rejäl djupdykning i det äketskap och den relation som vi hade. En gång för alla. Eftersom jag inte får med mig honom på tåget, så får jag göra det själv. En sista rejäl gång, och sedan kunna släppa taget. Låta det flyta bakom mig, finnas där som en påminnelse och lärdom. Något som inte längre ska symbolisera vem jag är, utan vad jag inte visste och förstod. Göra det till något som förde mig framåt - inkluderat med den sorg, skuld och skam som jag haft och har, också med de lärdomar jag funnit, de delar av mig själv som jag förstått och lär mig mer av. Hitta de små sakerna som är lite uppåt med allt det sorgliga onda.
 
Det klart att jag önskade förändring.

Jag är inte mina fel.

Jag gjorde fel.
Jag är inte fel.
 
Jag är inte mina handlingar.
 
Jag kan hata de saker jag gjort.
Inte den jag är. Jag borde inte göra det i varje fall.
 
Handligarna deifinerar inte vem jag är. Inte fullt ut. De visar på att jag inte är mer än människa. Att jag fortfarande lär mig av mina misstag och fel. Så länge jag förstår det och försöker se mer av mig så tror jag att jag kommer bli en bättre människa.
 
Visst, det man gör visar på hur man är som person. Vad jag menar är att alla vi har goda och mindre goda sidor. Vi kan alla göra fel. Vi kan alla missa att förstå oss själva. Om ni såg alla mina handlinger efter min otrohet så tror jag att ni skulle ha en annan bild av mig än den som ordet i sig ger.
 
Jag är mer än de fel jag gör.

Det man vill och det man "måste"

Det är en viss skillnad på att vilja och att känna att man behöver. Ni som läst här en tid vet att jag kämpar vidare med att hitta ett fungerande liv igen efter en separation. Jag skrev ett inlägg, ganska nyligen, om att inte vilja lämna. Att jag egentligen inte ville skilja mig, ha barnen hos mig mindre tid, svika honom, splittra en familj. Nej, vem vill det egentligen?
 
Ibland "måste" man bara.
 
Troligen hade jag stannat kvar om otroheten inte skett. Inte för att jag ser på den som något "bra" som gjorde att jag fick tummen ur, utan mer som att det var den sista tragiska tippen på något som inte var helt stabilt i grunden - som vi tyvärr inte själva såg. Och hade jag stannat kvar hade vi nog fortfarande inte sett de där sprickorna. Jag hoppas att vi hade gjort det - jag är inte helt övertygad. Tyvärr. I vilket fall, efter kämpande, så gick det inte längre. Jag valde att lämna. Och nej, inte för att jag egentligen ville utan för att jag behövde - jag måste. Jag såg inte att vi kom framåt i relationen, i krisen eller i viljan att försöka och förstå.
 
Jag behövde annat, det var därför det gick fel från början. Vi såg inte. Och när vi väl fått det slagit i huvudet med en rejäl smäll, så att vi skulle se, då gick det ända inte att försöka göra det helt igen. Jag började se och förstå, arbeta med mig. Jag hade en sådan enorm längtan efter något större och djupare. Tänk vilka oceaner vi hade kunnat surfa på om vi vågat, viljat och försökt. Jag såg något väldigt mycket finare, djupare, stabilare än vi någonsin funnit tidigare. Man behöver vara två då - för att nå dit. Och jag fick inte med mig honom. Säkert mycket på grund av otroheten. Även av rädsla, osäkerhet och att inte våga försöka - tror jag. Ge saker en chans. Att börja jobba med sig själv, och våga se hela sitt jag - det kan vara extremt skrämmande för en del.
 
Vi är olika. 
Jag ger ofta chanser, när jag ser att det finns en ny lärdom och förståelse. Jag behöver få känna att alla kan få en ny chans. Vi är trots allt bara människor allihop, som i hela våra liv kommer att göra fel, såra, svika och behöva göra om. Om vi kan förstå det, ta till oss det. Hitta förlåtelse och se lite större. Då tror jag att vi alla kan hitta en väldigt mycket djupare, fridfullare, förlåtande, kärleksfullare värld att leva i. Och genom det och lärdom kan vi nog också minska på de där mindre bra sidorna hos oss själva.