Det finns någon

 Ni kanske har anat...
Jag är så osäker. Inte på någon, utan på om jag är redo. Om det är rätt tid.
- Att berätta. Att känna så här. Att våga.
 
Så läste jag popcornlyans inlägg och fann lite mod.  Hennes inlägg som så lämpligt i tid, nästan otäckt lämpligt. Det kanske inte är så konstigt ändå? Och tänkte, att jag skulle ju vara totalt ärlig här - det var mitt mål när jag började skriva, att inte försköna eller hålla undan saker (som kunde såra, sticka i ögonen, eller som jag skämdes för).
 
Det finns någon.
 
Någon som ger pirr i magen. Någon som saknas. Någon som lyssnar. Någon som visar en annan värld.

När är tiden tillräcklig?

När har det gått så länge att det är okej att bli kär igen...
 
Känslor styr man inte över. Så är det. Hur man agerar på dem, det bestämmer man själv. Eller om man ens ska agera på dem. Ibland blir det ju fel - som i mitt fall. 
 
I vilket fall. 
Det går inte riktigt att bestämma när och hur man ska känna. Men efter en skilsmässa, mitt i en skilsmässa eller efter en otrohet, eller något annat. Hur ska man tänka då?
 
När är det känslomässigt okej att känna något för någon annan, än den man levt med. De där känslorna kommer ju när de kommer, de går varken att tvinga fram eller ta bort när de väl dyker upp. Jag känner att jag redan innan min otrohet fanns delvis någon annanstans i mina känslor. Kanske var det därför otroheten hände, för att jag inte var där till hundra procent. Med allt som hänt efter och min terapi känner jag att jag börjar hitta den känslan igen. Men är det okej?
 
Har det gått tillräckligt med tid sedan vi delade på oss för att jag, mitt sinne, världens runt omkring och kanske han också tycker att det är okej. Inte okej som i att "jaja, bli kär du" för så kommer ju högst troligt aldrig min fd man känna, mer som i att tiden har fått gå sin gilla gång och nu är den mogen för nästa steg.
 
Är mitt sinne och jag redo?
Jag vet inte. Jag vill och jag önskar. Eller kanske inte... Jag ska ju hitta min inre ro nu. Finna mig själv och vem jag är. Har jag bearbetat så mycket av det som var med honom att jag ärligt kan ge någon annan en ärlig och rättvis chans?
 
Är världens och han redo?
Kommer folk att tycka att "gud vad hon går fort fram" eller tycka att det är så det är - tiden och och en dag finner man kanske någon annan, och den dagen kan komma nu det är okej. 
Är han känslomässigt redo för att hans fd fru får de där känslorna för någon annan. Att någon annan blir den som kommer få dela de där sakerna som man ofttast bara delar med en kärlekspartner.
 
Min kloka terapeut säger när jag frågar att ett år bör man vänta i varje fall. Att man ska försöka landa i sig själv först. Hon är min livlina fortfarande.

Tiden som gått.

Sedan otroheten.
Det har gått en tid nu. När jag frågar min vän tycker hon att det är en evighet sedan allt började. När jag ser tillbaka själva känns det som igår. Samtidigt, känns det som att jag alltid levt såhär - jag minns inte tiden innan så väl.
 
Frågan är väl mest, hur länge ska det gå innan jag känner att jag kan gå vidare helt?
Vi är skilda nu. Vi lever separata liv. Jag har ett eget liv. Jag arbetar med mig själv. Men, jag kan inte släppa helt. Jag vill att han och jag ska vara vänner, att vi ska hitta en relation till varandra som är vänskaplig. Jag har svårt att släppa honom helt. Ibland får jag ont i magen när jag tänker på att det inte kommer bli vi någonsin igen - för det är så det verkar vara nu.
 
När det det nog?
När kan jag känna att jag försökt tillräckligt. Att jag kan släppa helt. Att jag kan låta det vila och vara - och se om vi kan hitta varandra som vänner någon dag framöver. När är det okej att känna att det är helt okej att träffa någon annan. När kommer jag kunna säga att "jag vill inte mer nu" - det har jag ju sagt och jag har släppt. Men, det skrämmer fortfarande.
Han säger att jag kommer såra honom än en gång om jag "kommer med någon annan snart". Hur länge ska jag känna att jag behöver vika mig / anpassa mig för honom och hans känslor. När kommer han känna att det är okej med andra i våra liv? Jag är där nu, jag kommer känna sorg om han blir kär - men också glädje och värme för honom.
 
Det har gått en tid nu...
Hur långt tid ska det egentligen gå?