När är skulden tillräcklig?

Jag har kommit en bit på vägen jag vandrar, genom skuld och skam.
 
Skammen börjar ge sig lite, jag vet att det jag utsatte någon annan för var fel och jag ångrar det. Nu kan jag prata om det, jag har inte så stor skam att jag inte vågar eller vill prata om det. Jag tänker att om min berättelse bara kan stötta, hjälpa eller ge förståelse till en endaste anna person så är det värt att våga prata om det. Kanske hänger det ihop lite med att jag börjar se ett värde i mig själv igen också. Att även goda människor kan fela. Och kan bli förlåtna.
 
Skulden hänger dock kvar. Den vill inte ge med sig. Jag känner skuld för att jag svikit honom. Skuld för att jag svikit mig själv, mina väreringar och hela den person som jag trodde (var helt säker på) att jag var. Skuld för att ha "förstört" en hel familj. Delat barnens trygga plats. Gjort så att de inte får leva tillsammans med mamma och pappa varje dag. Skuld för att jag förstört för mig själv, jag som drömt om en familj och att vara med barnen alltid. Skuld för att barnen ska ta skada av detta, för att jag inte kan ha koll på att de mår bra hela tiden. Skuld för att ha förstört hela hans livsdröm. Hans liv.
 
Ja, ni hör ju! Det är mycket skuld kvar. Det behöver jag arbeta med. 
Fick ett tips. Att jag skulle försöka att kämpa emot den där skuldbeläggelsen. Och försöka se det fina jag har här och nu. Det borde kanske bli nästa steg att jobba med...

Sörjer.

För en tid sedan träffade jag terapeuten igen. Sista bokade samtalet, nu är det jag som får höra av mig om och när det behövs nästa gång. Vi behöver inte bestämma något sa hon, du kan ha det helt öppet och när känslan av behov uppstår hör du av dig. Skönt och skrämmande. Nu är det jag - själv.
 
Hur ska jag jobba vidare med allt det här? 
Vad vill jag ska komma ur allt det här?
 
Kan jag landa i att relationen till barnens pappa inte är den som jag vill ha. Jag sörjer fortfarande så mycket det där. Jag hade så väldigt mycket behövt de där samtalaen tillsammans, pratat ut om det som hände och det som var innan. Fått lyssna och prata och få stöd i att förstå. Kanske gett oss en riktig chans till att försöka igen - fått se om det hade fungerat.
Jag är lycklig med han som lever i mitt hjärta nu, men (hur hårt den än låter) han är inte barnens pappa, inte den jag trodde jag skulle bli gammal med. Jag kommer inte att få leva tillsammans med barnen varje dag, lägga dem varje kväll och lyssna till deras tankar om just den dagen. De är någon annanstans halva sin tid - och det sliter, skaver, värker och göra så in i helvete ont i mig att veta. Jag älskar honom, och kan se oss bli gamla tillsammans, och han är fantastisk med barnen.
Ändå jag sörjer det som gått förlorat - så enormt!
Jag sörjer saknaden av familjen, drömmen jag hade, tryggheten, barnen... Det går inte att ändra på. Jag tror bara att jag kanske hade haft lättare att släppa om vi bearbetet krisen tillsammans.
 
Det är mycket sorg nu.
Och en sådan enorm känsla av att vilja något annat. Förändring.

Jag vill mer.

Jag känner inte att jag kommer framåt. Jag vill så mycket mer. Med mitt liv. Med mina drömmar. Med varför det blev som det blev. Jag vet bara inte hur och vad jag ska göra...
 
Jag vill att den här krisen ska ge någonting. Föra mig framåt. Förändra det som varit och är. Jag vill ha en omstart i stort. Jag vet bara inte hur.
 
Sorgen efter oss ligger kvar. Lyckan över han som finns nu ger guldkant. Kärleken till barnen inguter hopp. 
Jag vill bara mer. Jag vill vara mer med dem. Jag vill göra det jag drömmer om. Jag vill leva varje dag och varje stund.