Är du lycklig?

Han frågar mig ibland, just de orden. Är du lycklig? Efter alla de andra frågorna, om jag mår bra, är glad, är mätt och så vidare... Och sedan Är du lycklig? Som att det är grundfrågan. Den viktigaste.
Och kanske är det så?
 
Jag har aldrig tänkt så. Jag har tänkt att kärlek, glädje, må bra är viktigast. Vara kär och älska. Kanske har han ändå rätt, när jag tänker efter. Om grunden är lycka - oavsett någon annan - då är man väl också trygg, glad, kär och mår bra. I sig själv.
 
Att hitta lyckan i sig själv borde väl vara något av grunden till att hitta meningen i (med) livet?

Hjälpa mig själv...

Jag jobbar med mig själv, som aldrig förr. Det är så viktigt. Att jag inte sett och förstått det tidigare. Kanske behövdes det en kris för att jag skulle hitta fram dit. Bara sorgligt att det behövdes svek och sårande också...
 
Om jag ska överleva, leva och finna lyckan helt igen då behöver jag det här. Jag känner det så starkt. Sedan tappar jag det i bakhuvudet ibland, då blir det svagt och svårt att få fatt i. Det händer när jag inte mår så bra, när jag ältar, oroar, sörjer och funderar. Just i de tillfällerna när jag som mest och bäst behövt det där arbetet, då kan jag inte förmå mig att ta fram det.
 
Jag tänker att jag borde sätta tid för det varje dag. Hitta strukturer och rutiner för det. Sätt som tillsist kan komma av sig självt, även när jag är där nere och behöver det som mest. Det gäller nog bara att hitta styrkan att arbeta mig dit. Och att vilja, våga och orka avsätta tid till det. Prioritera!
 
Resan med mig själv behöver få gå hand i hand med barnen, vardagen, nya kärleken, skilsmässan, arbetet med relationen till barnens pappa och före all skuld och skam. Jag är okej som jag är, med mina brister och fel. Och jag har rätt att må bra, vara glad, få känna kärlek och andas lugnt igen. Vara lycklig helt enkelt.

Att inte ha hitta sig själv ännu...

Har jag någonsin hittat mig själv. Den jag är?
Kanske gör vi aldrig det fullt ut. Jag behöver i varje fall hitta mer av mig själv, och särskilt efter de här åren av kris. Som inte heller är över.
 
Det rör sig så många tankar i mitt huvud fortfarande, om otroheten, om mig, om mina väderingar, om varför, om att vilja lösa och ordna upp, om den enomra skulden, om att vilja rädda den som blivit utsatt mot mer ont, om att vilja ta allt ont själv...
 
Jag förstår fortfarande inte mitt beteende i det här, jag börjar acceptera att det har hänt och att jag har svikit, sårat och varje självupptagen. Samtidigt kan jag inte se något av den människan jag trodde att jag har i de sakerna. Och det gör ont. Så ont.
 
Jag vill att han ska må bra. Jag vill inte och ville inte såra, svika och förstöra. Den stora stora frågan är varför? Och den stora stora önskan är att det var ogjort?
Allt jag lärt mig, lär mig, de nya synsättet, förståelsen för andra och mig själv, de mer öppna ögonen, den mer förlåtande känslan, att vilja lyssna och förstå. Det är saker jag bär med mig som bomull för hjärtat ♥ Och så hoppas jag att jag hittar mer av mig snart.