Relationen med honom.

Vad vill jag egentligen med relationen till barnens pappa?
 
Det är nog en av grundfrågorna jag behöver ställa mig inför hur jag vill att mitt liv och framtid ska se ut. Jag vet delvis varför jag var otrogen (jag förstår det nu). Jag vet hur han och jag har reagaerat på det. Jag har bett om förlåtelse. Jag har försökt att vi ska ge varandra en chans att hitta varann igen (det gick inte). Och nu står vi här.
 
Skilda. Föräldrar. Förbannade. Ledsna. Lite lyckliga ibland. Förvirrade. Sammankopplade (vare sig vi vill eller ej). och jag med mina drömmar om att få ha kvar honomi mitt liv.
 
 
❤ Han är fortfarande betydelsefull för mig.
Varför? För att jag tycker om honom. För att han är viktig för mig. För att vi har så mycket fint vi delat med varandra. För att han är mina barns pappa - den jag valda att få barn tillsammans med.
❤ Jag vill att han ska må bra.
Varför? För att han är mina barns pappa. För att han har givit mig så stora delar av livet, av att bli vuxen. För att jag tycker om honom så otroligt mycket.
❤ Vi kan inte vara tillsammans.
Varför? För att jag var otrogen. För att han inte kan förlåta. För att jag inte kan vara hela mig själv tillsammans med honom. För att jag inte kan älska honom på det sättet då. För att vi sårat varandra.
 
Jag vill ha kvar honom i mitt liv för att han betyder mycket för mig. Och kanske lite för att jag inte vill såra honom. 
Vi (jag) kanske bara måste i grunden bestämma mig för hur jag vill ha vår relation. Hur jag ska vara mot honom. Och hur jag önskar att framtiden blir.
 
Jag kan inte bära hans sorg, hans ilska, hans saker som han behöver arbeta med. Jag kan finnas där och stötta och hjälpa. Han måste bara vilja må bra själv också - det kan inte jag fixa. Även om jag vill och tror det i hjärtat. Det gör så ont att han mår dåligt (pga mig). När jag ser hur bra och fint och vackert han skulle kunna ha det - om han bara såg vad som behövde göras.
 
Jag ska i varje fall stanna kvar - jag ska finnas här. Som stöd och hjälp (i rätt utsträckning för mig själv).
 

Våga vara ärlig.

I början, efter att min otrohet uppdagats, hade jag så svårt att vara helt ärlig. Jag skämdes. Jag sörjde. Jag vill inte se att jag kunde vara en människa som gjorde sådana hemska saker. Det var inte den bilden jag hade av mig själv, och det skavde och gjorde så fruktansvärt ont. Ont att svika sig själv på det sättet. Ont att svika någon annan. Ont att inte leva upp till den bild man har av sig själv.
 
Min bild av någon otrogen är en svag och vek människa. Någon som inte vet vem hon är. Som inte kan se konsekvenser och samband, som inte hittat sig själv och som inte kan stå emot impulser. 
Det är inte sådan som jag såg och ser mig. Och det gjorde ju inte det lättare att vara ärlig och sann. Varken mot andra eller mig själv.
 
Senare på resan kom jag till ett läge där jag tvärtom hela tiden och alltid kände ett enormt behov av att vara totalt ärlig. Mot allt och alla. Ingen skulle tro att det var synd om lilla mig, jag hade minsann försatt mig i den här situationen alldeles själv. Då hade jag svårt att veta när jag skulle säga allt och när jag inte skulle det. Helst ville jag bara säga allt till alla - var helt ärlig och öppen. Så alla visste vem jag var! Och vad jag gjort.
 
Min terapeut fick veta allt, hela tiden, och hon ledde mig fram till en fin mellanväg. Alla behöver inte få veta allt, en del behöver få veta delar och andra behöver inte få veta något alls (för de har inte med det att göra). Tack vare henne har jag nog nu hittat en bra väg att börja följa.
Jag tycker fortfarande att det är svårt. Mest för att jag förknippar mina fel med en person som inte känns som jag. Nu lär jag mig att alla människor akn göra de här felen, man är varken svagare, mindre värd eller sämre än andra för det. 
 
Han jag träffar nu, han vet en del, inte allt men att vi sårat varandra - och det räcker. Även om jag i stunder skulle vilja vräka ur mig alla mina fel, så att han vet vem jag faktiskt är - mitt sanna jag. Där behöver jag jobba med mig själv, för man är ju inte sina brister och fel, det är skammen som gör att jag tänker så. Och han behöver inte få all min skit i sitt knä för att jag ska må bättre. Han kan se vem jag är ändå, genom att lära känna mig nu i dag. Genom att umgås och få se mig som den jag är nu. För jag är ju inte den människa längre... Eller?
 

Tillbaka till mig själv

Jag börjar hitta tillbaka till mig själv igen. Lite mer av den där styrkan. Lite mer av omtanken. Lite mer av vem jag vll vara. Vem jag ska kämpa för att bli. Visst dagar är det enormt tungt och motsträvligt, ledsamt och sorgset. Då försöker jag tänka att det ska få vara så. Det är okej att käönna så en del dagar också. Det är en del av livet.
 
De tunga dagarna blir allt färre, och de lättare att fler. En del dagar är verkligen botten, så kommer det nog alltid att vara. Det gäller bara att hitta ett sätt att klara av de dagarna också, med en liten liten kärlek kvar till sig själv. Och då kommer även de ljusa fina dagarna att vara så mycket större, tänker jag.
 
Jag hittar mer och mer av mig själv. Vem jag är. Varför jag är sådan. Anledningar och orsaker. Och vem jag vill vara / bli mer av. De delarna som jag vill lyfta fram mer. Och de jag behöver jobba mer med att läka ihop. Resan kommer troligen aldrig att ta slut. Det är det fina med livet - att vi alltid kommer att utvecklas och förändras eller kanske snarare ta oss närmre och närmre den kärna som alltid funnits inom oss ❤