Att ställa upp

Jag tränger fortfarande undan mig själv. Jag ser det så tydligt nu, i vissa situationer. Som det här med att ställa upp för varandra. Det har vi sagt att vi ska försöka med, i den mån det går. Jag vill gärna ha barnen extra om han behöver göra annat, och jag hoppas att det är tvärtom också. Tänk vilken fin bild barnen får av sina föräldrar i så fall.
 
Så frågar han mig om jag kan ta barnen lite extra, vilket jag gärna gör. Som innan, alltid - både när jag kan och inte kan (för då slår jag knut på mig själv för att lösa det). Nu övar jag mig på att säga nej - när jag inte kan eller inte vill (läs orkar).
 
Nyligen sa jag nej, jag behövde hinna med annat. Men så kommer tankarna, om jag ändå inte kan lösa det. Om jag ändå inte borde strunta i det där jag tänkte göra (som "bara" var en kul grej för mig), för att hjälpa honom - så han kunde göra det han ville/behövde. Kanske kunde jag ordna det ändå. 
Jag mår dåligt över att sätta mina saker före honom - det känns som att jag sätter mig före barnen...
 
Jag sa såklart nej, och innan jag hann börja lösa saker så insåg jag vad jag höll på med och höll fast vid mitt beslut. Även om jag mår dåligt över det. Även om jag känner mig ego. Även om jag fortfarande vill hjälpa.
Som svar får jag taskiga sms, om att han minnsann mest längtar tills han hittar någon annan som vill ställa upp och hjälpa till. Så han kan ha så lite med mig att göra som möjligt. Han sätter mig sist av alla människor på jorden. Allt detta plötsligt - efter veckor av lugn - för att jag sa att jag inte kunde hjälpa honom just vid detta tillfälle.
 

Jag vill/kan inte släppa honom

I dag är en lite tung dag.
 
Jag funderar mycket, allt känns så definitivt. Och avslutat. Jag vill inte riktigt det, jag vill ha kvar en del av honom. Det är kanske inte egoistiskt, men han är viktig för mig. Jag vill att vi ska kunna umgås, prata, vara med barnen tillsammans. Glädjas åt varandra, som två fina vänner - två fina föräldrar som skapat de finaste barnen tillsammans.
 
Som det är nu så går det inte. Han vill inte prata, han vill inte umgås. Eller han vill, men det slutar så ofta med onda ord mot varandra. Och jag orkar inte det, så jag vill inte heller. Och jag vill inte att han ska tro saker, att det kan bli vi igen, så jag håller mig lite på min kant. 
 
Fast att jag önskar att vi kunde skratta tillsammans. Den tiden kanske kommer, jag hoppas det. Han måste nog få sörja klart först. Och hitta sig själv. Och kanske förlåta mig. Jag är också rädd att jag ska se att jag ångrar mig, att han egentligen är en fantastisk människa för mig - att det egentligen ska vara vi tillsammans.
 

 
Jag har kanske helt enkelt (utan att jag själv förstår) släppt honom så mycket mer än jag kan tro. Jag kanske har gått vidare kärleksmässigt, utan att jag själv inser det. Och det är därför jag kan se oss som vänner och föräldrar tillsammans...

Snurrar

Det är så många tankar hos mig nu. Hlest vill jag bara vara med barnen. Kramas. Fika. Leka. Glömma verkligheten...
 
Nu när pappren är inskickade, 
...gjorde jag rätt som tryckte på med skilsmässa
...är jag inte kär i honom
...vill jag inte vara tillsammans med honom
...vill jag inte egentligen lösa det här
...varför var jag otrogen
...var det bara ett dumt infall
...är jag så dum i huvuvdet som kan vara otrogen
...är jag en dålig människa nu
...tänk om jag ångrar mig
...tänk om det kune blivit vi igen
...tänk om livet blivit som jag önskat med honom - om han bara fått mer chans