När livet blir svart

Det där med att känna saker. Att uppleva stämningar och att må på olika sätt. Att vara glad, ledsen, orolig, arg, utanför, nere, sorgsen, bubblig, skrattig, osäker, känna ångest, älta, lugn, trygg och lycklig. Det där, det är lite tufft ibland. Ibland ganska så mycket tufft.

 

Jag vet nu att det delvis har att göra med min hsp-grej. Ganska så mycket ibland tror jag. Det är lite skönt, att veta att det finns andra som är likadana, att veta att det inte bara är jag som är jobbig och larvig. Det finns en anledning till att jag känner och upplever saker på det sätt jag gör, och jag kan inte ändra på det. Jag kan jobba med att på bästa sätt gå igenom de där känslostormarna, men jag kan inte ta bort dem. De är en del av mig och jag behöver lära mig att leva med dem.

 

Det har börjat bli en trygghet. Den där känslan som börjar infinna sig, den där tryggheten, grunden och vetskapen om att det är sådan här som jag är. Jag har ett större/vidare perspektiv och känsloutrymme än majoriteten och det är bara så det är. Jag kan inte jobba bort det, eller strunta i det, eller låta det vara. För jag är sådan, det är en del av mig. Inte något jag hittat på, utan något både fysiskt och psykiskt som är lite annorlunda än de flesta andra och det behöver jag lära mig att hantera. Och andra behöver litelite lära sig att förstå mig också.

 

Allt det är en sådan andas ut / sänka axlarna / landa i magen -grej. Jag börjar föstå mer och mer av varför jag reagerar, är, upplever och känner som jag gör i situationer. Även bakåt i tiden ser jag förklaringar till varför-saker som jag undrat över. Jag kan börja förstå att det jag upplever inte är överdrivit eller fel - det är verkligen så jag känner. Inte någon inbillad, överdriven fasadbild - utan riktiga känslor och tankar. Som är värda att tas på allvar.