När livet blir svart

Jag sörjer barnen. Hur mår de? Har jag förstört deras dröm om en familj? Kan de bli och vara lyckliga människor - i det liv de lever nu?

Och jag saknar dem. Jag vill ha dem hos mig varje dag. Jag vill vakna med dem varje morgon. Jag vill kunna krypa nära dem varje kväll. Jag vill höra hur deras skoldag varit varje dag. Jag vill kunna välja när jag ska leka med dem, krama dem, snosa dem i nacken...

 

Hade de mått bättre av att vara med mamma o pappa hela tiden? Inte flytta mellan oss. Inte dela sina liv mellan två ställen. Det skrivs så mycket kring skilsmässobarn i dag. Om hur de har det. Om hur de mår. Om hur de ska bli när de växer upp.

Men, är vi inte alla barn av sammanhang och situationer som stör, lyfter och lär oss saker i livet. Är det så speciellt med att föräldrarna delar på sig? Är det inte vi som skapat den där bilden? Den där känslan av att det är annorlunda / olikt att mamma och pappa inte bor ihop? Kan det inte lika väl vara lika bra / vanligt / normalt som att man bor tillsammans, att man bor med farmor eller att man bor flera generationer ihop...

 

Jag har blivit så trött på det där.

Jag kan förstå och ser att barn vars föräldrar delar på sig behöver redskap att hantera det, för att vardagen plötsligt blir annorlunda. Det kan jag se. Att de, precis som jag, känner saknad och sorg. Att de vill ha alla de älskar på samma plats, samtidigt.

Men, att det skulle skada dem, att de ska känna sig annorlunda. Det tänker jag inte ens tänka. Att livet förändras hör till själva livet. Det vi kan göra är väl att hjälpa varandra att klara av de där förändringarna på bästa sätt, och se de fina sakerna med just dem.

 

Vad är det som behöver vara så annorlunda och fel med att mamma o papa bor var för sig? Vem är det som skapat bilden av vad som är en "rätt" bild av en familj? Det är väl vi? Vi vuxna? I samhället?

Om vi tänker tvärtom då!

 

Om vi tänker att det viktigaste för våra barn är att de omges av trygga, stabila, snälla och omtänksamma vuxna. Om vi tänker att de där vuxna inte måste vara en mamma och en pappa. Utan likaväl kan vara en farmor, en pappa, en kompis, en morbror, en mamma och en granne - om vi tänker så. 

 

Om vi tänker att vi kan känna oss trygga och lugna och hemma i två hem. Eller fler. Där vi kanske kan gå mellan, där vi kan hälsa på när vi vill. Där det är fritt fram att vara när och som man vill. Där snällhet råder. Där det alltid finns en famn att krypa in i, och där någon man litar på aldrig är mer än en kram eller ett telefonsamtal bort. Då borde man väl växa upp till en alldeles fantastisk fin människa - oavsett om mamma o pappa bor på samma ställe eller inte.

 

Om vi tänker att en familj är de människor vi har runt omkring oss som vill oss väl. Som vi kanske lever tillsammans med. Eller inte. Som vi vet finns där när det krisar, blåser eller när vi bara vill umgås. Om en familj kan vara på så många olika sätt - vi är en familj fortfarande, tänker jag. Kanske inte en (utifrån normen) vanlig familj. Utan en lite mer annan slags familj. En familj som är byggd på kärlek, Med människor som älskar varandra. Om de sedan är mammor, pappor, mormödrar, syskon, bonusbarn, extrafarfar, kusin eller bonuspappa - det känns ganska så totalt oviktigt!

 

Nu har jag inte inkluderat bråk och sådant. Jag vet att det förekommer. Och jag vet att det förgör. Tro mig. Lite vanligt småbråk är inte det jag menar nu, utan större konflikter som inte löser sig - som barnen inte får se en lösning och en förlåtelse av. Det är aldrig okej.