Låta honom andas.
Jag borde kanske låta honom andas mer. Han behöver nog mer tid. Barnens pappa. Han som blev sviken. Eller ja, vi blev nog båda svikna i slutet. På olika sätt bara, han lite hårdare.
Det är så viktigt för mig att vi kan vara sams, att vi kan umgås. Att han ska finnas kvar. Ja, jag vet att det är hans val. Jag önskar bara det så innerligt. Ibland så jag själv blir rädd, varför vill jag så gärna att han ska finnas kvar?
Är det känslor som ligger kvar? Är det sorgen över det som försvann. Ångesten över separationer (som jag alltid har haft). Skulden över vad jag gjort mot honom? Skammen om att jag "måste" göra han bra igen... Saknaden av den familj som jag drömde och trodde mig ha och leva med?
Allt i en enda röra tror jag.
För jag vet att den som han är i dag, den mannen vill jag inte leva med (jag behöver mer). Den mannen han var innan (det sättet vår relation var på) så vill jag inte heller ha det. Men. Jag har alltid kvar tron på att människor kan förändras, det är det jag levt på i hela mitt liv tror jag.
En dag. En annan dag. Någon dag.
Jag ser så mycket mer av honom. I honom. Saker som skulle kunna vara så fina. Stora. Den han skulle kunna bli. En fantastisk människa, och pappa. Det är bara det att han inte ser. Han inte vill. Han inte tror. Och då går det ju inte. Jag kan inte kämpa med någon som inte vill eller ser eller kan eller förstår eller ens vill försöka. Så jag har sagt hejdå och försöker gå vidare.
Han kommer alltid ha en del i mitt hjärta. Jag önskar bara att jag kunde känna i mitt hjärta att jag verkligen släppt honom på kärleksrelationsfronten. Att jag kunde känna att det är okej, att jag är okej med mina val. Jag gör inte det ännu. Jag är inte det minsta kär i honom, jag tycker bara om honom. Och det klart att någonstans finns väl alltid den där saknaden och sorgen över en familj som blev en annan familj, som inte är tillsammans på det sättet.
Kanske hade det fungerat bättre om vi kommit överens bättre. Om vi kunnat vara vänner, kunnat umgås lättsamt, kunnat skratta tillsammans. Kunnat dela tankar och ord. Om jag känt att han i grunden bryr sig om mig. Om jag såg att han vill mig väl. Att han försöker förstå mig, vill lyssna och vill att jag ska ha ett bra liv. Om vi kunnat vara den där andra slags familjen som värme, resepekt, kärlek och skratt tillsammans. Dela barnens liv tillsammans.
Så är det inte i dag. Och jag mår inte alls bra över det.
Och så borde jag låta honom andas. För att han inte är där jag är ännu.
Kommer han någonsin komma dit undrar jag och känner sorgen som växer i bröstet...