När livet blir svart

Jag har kommit en bit på vägen jag vandrar, genom skuld och skam.

 

Skammen börjar ge sig lite, jag vet att det jag utsatte någon annan för var fel och jag ångrar det. Nu kan jag prata om det, jag har inte så stor skam att jag inte vågar eller vill prata om det. Jag tänker att om min berättelse bara kan stötta, hjälpa eller ge förståelse till en endaste anna person så är det värt att våga prata om det. Kanske hänger det ihop lite med att jag börjar se ett värde i mig själv igen också. Att även goda människor kan fela. Och kan bli förlåtna.

 

Skulden hänger dock kvar. Den vill inte ge med sig. Jag känner skuld för att jag svikit honom. Skuld för att jag svikit mig själv, mina väreringar och hela den person som jag trodde (var helt säker på) att jag var. Skuld för att ha "förstört" en hel familj. Delat barnens trygga plats. Gjort så att de inte får leva tillsammans med mamma och pappa varje dag. Skuld för att jag förstört för mig själv, jag som drömt om en familj och att vara med barnen alltid. Skuld för att barnen ska ta skada av detta, för att jag inte kan ha koll på att de mår bra hela tiden. Skuld för att ha förstört hela hans livsdröm. Hans liv.

 

Ja, ni hör ju! Det är mycket skuld kvar. Det behöver jag arbeta med. 

Fick ett tips. Att jag skulle försöka att kämpa emot den där skuldbeläggelsen. Och försöka se det fina jag har här och nu. Det borde kanske bli nästa steg att jobba med...