Mina små ord...

Fick en fin kommentar, och blev så glad. Jag trodde inte någon läste här alls :) Man borde kanske inte bli glad av en kommentar på en blogg om att må dåligt eller göra saker i livet man kommer få ångra resten av livet. Men det blev jag. För det finns en sak jag kommit att brinna lite för sedan den där svarta dagen och genom arbetet fram till ljusning igen. Nämligen, alla vi som upplever och lever med detta - otrohet. Alla vi som finns på båda sidorna av det där som bara förstör. Och lite extra för alla oss som är "den onda" i allt det där.
 
Det finns så lite ärlighet, så lite att läsa eller lyssna på, så lite av förståelse eller vilja att lyssna på varandra i just otrohet. Jag upplevde mest bara en svart och vit sida av allt. En ond och en god. Och väldigt lite kring den människan som faktiskt gjorde det där onda, utan att bortförklara eller ursäkta. Det fanns massvis av texter på nätet och människor med åsikter, åsikter om vilken dålig människa man är när man varit otrogen, hur svag och vek och elak och ego och... man är. Ingenting om människan där bakom, ingenting om verkliga orsaker som inte ursäktar, ingenting om lyssnande och vilja att förstå eller försöka.
 
Och det var allt jag sökte efter, ville hitta någon annan som var som jag. Någon annan som tyckte att hen i grunden varit en reko person (i varje fall för fallet) och som själv inte kunde förstå hur hen kunde hamna där - mitt i det stora svarta. Jag hittade inte någon jag kunde relatera till, så jag började skriva av mig själv, tänkte att jag kunde i varje fall berätta min berättelse. Kanske kunde det hjälpa någon annan. Som var som jag. För, jag kunde väl inte vara ensam om att uppleva mig själv som en människa med goda avsikter och som ändå gjort något av det värsta man kan göra...?
 
Tack D, för din kommentar! Den värmer. Och till dig, vilket mod. Vilken vilja, styrka, kärlek och förståelse du visar som stannar och kämpar. Som läser mina texter och vill försöka förstå lite. Tack!

Kommentera här: