Sorgen som varar.
Det går inte att jämföra en sorg över att förlorat någon till en annan värld med sorgen över att ha förlorat någon/något i samma värld, men ändå - sorgen följer samma faser. Den sårar, den gör en arg, den förvirrar, den får en att sluta sova, den smyger på när man minst anar och den finns där alltid. Som en tagg i hjärtat.
Nu är jag inte osams med min föredetta man, men det är inte alltid lätt ändå. Ibland flyter det på helt okej, ibland är det oceaner av djup. Jag känner inte igen honom, vem är han, vem var han, varför är han som han är... Ibland suger ett minne från tiden förr tag i mig och det drar till i hjärtat av sorg.
För sorg är det, och det kommer det alltid att vara. Inte sorg som i att jag vill tillbaka, inte till det som var, men sorg över det som är förlorat. Sorg över de fina stunderna, sorg över det jag trodde skulle vara min framtid, sorg över barnen, sorg över det liv jag drömde om.
Nu skapar jag nya drömmar, och en ny framtid. Och den är fin. Men det kommer alltid finnas en sorg i allt, i hela mitt liv. Det låter sorgligt (haha) men jag tror också att det har gett och ger mig en djupare kunskap och syn och förståelse för livet. Så kanske något gott i allt det sorgliga.