Att känna sig utanför

Att vara där jag är, är att pendla mellan ledsen, förvirrad, skamfylld, rädd, ensam, förkrossad, deppig och osäker... ibland under en och samma minut. Och tusen känslor till. 
 
Jag minns inte hur livet var innan. Jag känner mig utanför. Annorlunda. Som att andra ser ner på mig. Att jag är en dålig människa. Det var inte såhär som jag tänkte att mitt liv skulle bli... 
 
 

Hur hamnade vi här...

Jag tror att det är en lång berättelse, av att inte förstå och ta hand om sig själv, varandra och relationen. det här är bara mina tankar...
 
Att älska - vad är det...
Gör man allt för den peronen då? Offrar sig själv? Vill väl i alla lägen? Bryr sig om? Ser den andres svagheter och lyfter när det behövs? Förstår när man skadar och sårar? Respekterar olikheter? Vill förstå, finnas och känna den andre?
 
Eller handlar det mer om att få vardagen att gå ihop. Ha någon att komma hem till. Någon att ligga med. Någon att åka på semester tillsammans med...
 
Eller både ock?

Kan jag förlåta mig själv?

Hur ska jag någonsin... Kommer jag någon gång...
Att säga förlåt till sig själv. Att acceptera att jag gjorde fel och jag är värdefull och viktig och god i alla fall. Kommer jag komma dit någon dag.
 
Det känns inte så i dag. Jag lägger enormt mycket skuld och skam på mig själv. Mer än vad som är rimligt, enligt terapeuten. Så gör även han, det är ett oövervinnerligt stort stormigt hav av fel - i dagens läge. Tveksam till att jag kommer kunna simma över dem... 
 
Är det verkligen okej att förlåta sig själv för de fel jag gjort. När har man gjort så stora fel att de är oförlåtliga... Känslan av att ett förlåt minskandegör felet, och att jag då ignorerar min skuld gör att det inte känns rätt att förlåta mig själv.
 
 
Är det okej att förlåta sig själv?