En månad.

En månad av bestämdhet.
En månad av att ha tagit ett beslut.
En månad av att sätta saker i rullning.
En månad av att veta.
En månad av att (våga) stå för det jag vill.
En månad av att våga hoppa.
 
Och det känns fortfarande bra. Ett lugn i kroppen. Oftast. En framtidstro på att det kommer bli bra. Fina vänner som peppar och stöttar och tycker jag är stark och modig. När jag känner mig ego, klen, ensam, elak och rädd...
 
Nu är jag på väg.

Liten försöker vara stark.

Jag har blivit sjuk. Helt däckad av förkylning. Så ynklig. Och ledsen. Det är lite tuffa dagar nu. Jag väntar liksom, kommer han att skicka in pappren. Kommer han att säga något om det? Kommer jag att våga fråga om han gjort det?
 
Jag vill bara gå vidare nu. Jag vill bara hitta mig själv. Och är livrädd för att jag inte kommer hitta mig. Eller någon annan. Jag vill bara nöjd med att bara vara jag. Inte känna att jag behöver bekräftelse från andra. Vara trygg i mig själv.
 
Och så denna förkylning. Som gör mig så liten och klen. Just när jag behöver vara jättestark.

Nu är det gjort.

I dag lämnade jag pappren för vår skilsmässa till honom. Påskrivna från mig, och med personbevis. "Bara" för honom att skriva på och lämna in. Egentligen ville jag prata med honom, få säga varför jag valde det här just nu. Han vill inte prata med mig. Det går inte, jag upplever att han inte lyssna, att han blir arg, tycker att jag bortförklara mig.
 
Så jag skrev ner det jag ville ha sagt (min terapeut tyckte jag skulle både säga och skriva) i ett brev, och lämnade tillsammans med pappren. Ont i magen. Sorg. Så tungt. Han blev arg, säger att han inte tänker läsa det jag skrivit - och så kanske det blir. Jag har i alla fall försökt, så gott jag kunnat. Även om det inte känns så. En dag kommer jag kanske komma till insikt om just det - att jag faktiskt försökte, så gott jag kunde.
 
Det blev en sorglig söndag. En tung dag.