Ska det någonsin bli riktigt bra igen?

Å, vad jag vill ha det bra nu. Må bra, känna bara värme i hjärtat. Sluta älta, grubbla, må skit över saker. Sluta undra om det hade fungerat, om jag bara är en idiot som var otrogen...
 
Leva. Se att anrda mår bra. Skratta. Vara tillsammans, Dela. Skapa minnen. Andas ut - helt och fullt. Sluta med den där ständiga oron och skulden som sitter därinne hela tiden.
 
Kommer det någonsin bli bra på riktigt igen.
Jag har haft några tuffa dagar. Det har varit så högt, och så lågt. Så fullt av kärlek, och så mycket skuld/ångest. Han som har mitt hjärta har visat sidor som jag blivit så otroligt rörd över - fina människa med så stort hjärta. Han som är mina barns pappa - har också visat både storhet och gett mig sorg. Och jag själv - har gett mig oro, ånger och skuld.
 
Varför blev det såhär. När ska jag känna att vi är okej igen. 
Det är så viktigt för mig att han (barnens pappa) tycker om mig. Kan se mina fina sidor. Kan minnas vår tid tillsammans som något fint. Att han mår bra. Inte känner sig ensam. Kan skratta. Att jag får finnas i hans liv.
 
I tunga stunder undrar jag om jag gjorde rätt. Skulle jag stannat lite till. Gett mer av mig, för att han skulle sträcka ut sin hand också? Hade det hjälpt? Saknar jag honom, eller det vi hade tillsammans - familjen, tryggheten, vardagen, att vi kände varandra...
Borde jag väntat med att släppa in någon annan i hjärtat?
 
När jag är med han som rör min själ är allt så självklart. Det är på ett annat sätt. Och jag kan inte för mitt liv vilja ändra på det. Jag vill se och uppleva mer av det. Men, sorgen och skulden gnager. Sorgen över det förlorade - familjen som blev en annan slags familj. Om vi alla bara kunde vara sams. Om alla bara kunde hitta den där grundlyckan. Om barnens pappa bara kunde se och förstå djupet.
Bli lycklig igen. Förlåta mig 🖤

Jag ska tydligen tänka mer jag...

Jag har varit hos min terapeut igen. Jag behöver inte gå dit, men jag vill. Jag behöver det, även om jag anses må så bra nu att jag klarar mig. Det rä skönt att få dela tankar och funderingar med någon som har varit med hela resan, som har koll och vet allt. Och som är opartisk!
 
Sist fick jag lite nya tankar att leva efter... 
Jag ska se mer till mig själv, det svåraste jag någonsin och alltid haft. Vad vill jag? Hur tänker jag? Jag är också viktig? Sluta anpassa och bli klängig. Lev ditt liv - med omtanke, kärlek och respekt som grundord. Så lätt att säga. Så svårt att leva upp till.
 
Det är ju så mycket jag vill. Så mycket jag ältar. Så mycket jag önskar annorlunda. Jag lägger allt på mina axlar och vill fixa så alla andra mår bra. Jag är mindre viktig, jag får stå mitt kast efter otroheten. Eller... Kvinnan jag går till säger stopp och nej. Du är viktig. Du får ha önskningar och skapa ditt eget liv. Du behöver inte skämmas eller be om bot längre. Lev så som du vill ha ditt liv.

Saknaden som aldrig tar slut

När ångesten över oss som vuxna lagt sig kommer ångesten över barnen och det man missar. Vardagen. Få stoppa om dem varje kväll. Höra om skolan och vad som hänt. Vara en del av deras vardag. Krypa ner och läsa saga. Trösta. Lära oss saker tillsammans. Laga mat ihop. Avstyra bråk. Allt. Jag saknar allt. Även det som man kanske tror att man inte kommer / skulle sakna - det saknar man ännu mer!
 
Det finns ju ingen lösning på just det. Vi bor på olika adresser, barnen ska få lika del av mamma och pappa (det tycker jag är viktigt) och så här är det. Vi har delat på oss. Och även om jag kan önska att vi kunde bo ihop för barnen, så fungerar inte livet riktigt så. Vi behöver vuxna relationer också, och när de inte fungerar som de ska då blir det anorlunda. Och vad ger det barnen för bild av ett parförhållande? Bara att svälja tårarna och lura hjärtat med något annat...
 
Ändå, den där saknaden.
Sorgen och stressen över att missa, att inte kunna ta del av, att sakna...