Det nya blir allt lättare

Jag har ju skrivit några inlägg om det nya, den nya relationen och de hinder som dyker upp. Det har handlat om att jag har svårt att göra mig förstådd, om missförstånd, om att jag inte vet hur mycket vi ska prata om saker, om mina känslor...
Jag förstår ju att mycket av det här handlar om att jag har gjort och gör en djupdykning i mig själv nu och lär känna mig själv från grudnen på ett nytt sätt. Och det så klart att det måste få innebära lite hinder så dyker upp och lite stockar och stenar att kravla över, under eller allra helst lösa och kunna lyfta undan.
 
Han har en ängels tålamod med mig och mitt väldigt fulla huvud av tankar. Visst, ibalnd blir vi osams och ibland förstår vi inte varandra. Oftast orkar han dock bara lyssna och försöka förstå. Och jag, jag är väldigt tydlig (och har varit från allra första början) med att det här med att lära känna / jobba med mig själv är väldigt viktigt just nu. Då även inkluderat relationer till andra.
 
Vi börjar hitta lättare vägar att prata nu. Jag inser att jag behöver lära mig att säga mer som det är, som jag känner och kanske också förklara varför. Sedan kan jag inte bestämma eller kontrollera hur han ska reagera eller agera på det, det behöver jag också lära mig. Och så behöver jag försöka att se varför jag regaerar så starkt på en del saker, som för andra är småsaker - och kanske lära mig hur jag ska "härda ut" tills känslan gått över. 
 
Jag tar upp småsaker med honom, i de fall där jag inte har lyckas "släppa dem" tankemässigt själv. Då är jag tydlig med att detta är något jag inte reder ut själv, och jag behöver få lufta det med honom för att kunna släppa det. Jag försöker också förklara då att det är en tung och stor sak för mig, och att jag nog vet att han inte kanske kommer uppleva det på samma sätt (ibland är det inte ens ett litet bekymmer för honom), men jag behöver att det tas på allvar. Och det funkar allt bättre.
 
Jag är tydlig mot honom med min resa, och även om han inte är en person som älskar att prata känslor så gör han det för min skull med mig. Det är så skönt och hjälper enormt på min väg.

Tillsammans... eller?

Jag är nog väldigt mycket "göra-tillsammans". Jag tänker in den andre i saker jag ska och vill göra. I mina drömmar och framtidsmål. Jag vill dela. Jag vill uppleva de där sakerna tillsammans med honom. Jag vill uppleva, upptäcka och utvecklas ihop. 
 
Visst kan jag behöva egna saker att göra. Ha egna intressen och utvecklas på egen hand. Om han vill vara med, så vill jag alltid ha honom där. Då kan jag göra annat själv: Han är alltid inbjuden och prio ett för mig. I mitt liv.
 
Jag blir inte svartsjuk när han gör saker utan mig. Jag kan bli ledsen och känna mig utanför när jag inte får frågan om att vara delaktig. Och jag blir ledsen och sårad när han vill utvecklas inom intressen som vi båda har tillsammans, och han ändå inte vill göra det med mig. Det kanske är fånigt eller larvigt, egoistiskt eller barnsligt - det är i varje fall så jag känner och är. Svårt att ändra på.
 
Jag upplever det så sorgset. Ett av mina "mål"/önskningar i relationer efter den jag lämnade var just att ha intressen tillsammans, gemensamma mål och saker att sträva efter tillsammans. Jag blev så glad när vi hittade varandra, och dessutom hade ett stort intresse gemensamt. Trodde jag i varje fall...