Varje dag en evighet

Vi bråkar. Är tysta. Bråkar. Skriker. Gråter. Kramas. Och bråkar igen.
 
Hur kunde det bli så här?
Glaset har runnit över. Hur snabbt gick det här egentligen. Hur länge har jag mått så här. Hur länge har jag inte känt efter. Är det förälskelse för någon annan. Eller är det kärleken som sakta har dött. Lite i taget. Utan att jag märkt det.
 
Bara så många tankar? Frågor? Funderingar?
Kommer jag någonsin att vara lycklig igen. Glad igen. Vakna utan en klump i magen...

Han hatar mig o älskar mig

Allt är svart eller vitt. Hata eller älska. Skrika eller kramas.
 
Mitt inre står inte ut. Jag vet inte var jag har honom. Och jag ve inte hur mycket som jag ska tåla, utifrån mitt fel som jag gjort. Vad är tillräckligt "straff"? 
 
Jag sover ibland hemma, ibland hos mamma. Jag skulle helst sova hos mamma alltid. Men, barnen behöver få vara hemma. Och jag känner skuld och tänker att jag kanske ska ställa upp för honom när han vill ha mig hemma. 
 
Aldrig tänka på mig själv i första hand.
 
Är jag bara en liten jävla fittig hora - som ska tryckas ner i botten... innan jag kan resa mig upp igen...
 
Han hatar mig o älskar mig. Och jag? Vad vill jag? 

Svart.

Det här är inget liv.
 
Jag är som en amöba. Inte värd något alls.
 
Pendlar mellan ilska, rädsla, sorg, gråt, lättnad, skräck och ånger. Hur kunde/kan jag förstöra en hel familj. Min makes liv. Slå sönder allt. För någon annan. Hur kan jag?