...

Jag känner inte igen mig själv i allt det här. Var är den där lättsamma, enkla, positiva glada människan? Var är hon som hade världens längsta tålamod? Var är hon som månade så enormt mycket om alla andra (ja, hon finns nog förvisso kvar)? Var är hon som såg allt så ljust? Var är hon som hade framtidsdrömmar? Och skulle hitta sig själv.
 
Hon är bara ledsen nu. Känner sig bara egoistisk. Svår och krånglig. 

Det nya är så svårt

Jag mår inte bra av det här. Jag kan inte förstå och se hur ett liv tillsammans med någon ska vara. Hur mycket ska man umgås? Hur mycket ska man anpassa sig? Hur mycket ska man lägga sig i varandras delar? När ska man fråga om saker man vill göra? Och hur ska man vara gentemot den andreas intressen? Eller beteende?
 
Hur mycket ska vi prata om...
När ska jag veta att det behövs pratas ut om och inte? När är det okej att ha en åsikt om den andreas val i vardagen? När har jag rätt att fråga och dela med mig av hur jag känner? Utan att han ska känna att jag kritiserar och vill påverka?
 
Jag är för ovan. Det liv jag levde innan, det bara flöt på. Jag minns knappt ens hur det var. Kanske hade jag gett upp på allt det där jag ville - och bara flöt med. Eller så levde vi mer vid sidan av varandra. Eller matchade vi bättre? 
 
Jag vill att det här ska fungera nu. Jag vill inte känna mig osäker, sur, avis och utanför av saker. Jag vill att vi ska dela. Dela livet med varandra. 
Vad händer när jag drömmer om saker som han kanske inte förstår. Saker som jag inte hade innan, som känns viktiga för mig nu. Vad händer när jag vill dela dem med honom, och han inte förstår / vill? / tänker likadant...

Mina känslor

Jag har funderingar.
I min nya relation. Jag kan inte göra mig förstådd utifrån vad jag känner utan att känna att jag är barnslig, larvig, förstorar upp saker. Saker som växer hos mig och blir enorma och fyller mina tankar - som han inte ser som bekymmer innan jag tar upp dem. Och saker blir då att jag upplever att jag är den som skapar problemen. 
 
Jag vill att vi ska prata om det. Det leder oftast med att vi blir osams, och försöker reda ut det. Vi lyssnar nog inte tillräckligt väl. Det är sällan orden; "Jag lyssnar på dig och förstår vad du menar - hur ska vi lösa det så att vi båda mår bra?" yttras. Istället blir det lite pajkastning och larv. Jag blir ledsen, känner mig fånig och törs inte stå på mig riktigt. Vet inte vad jag egentlien vill få ut...
 
Jag känner inte att han förstår vad jag menar / vill få ut av "samtalet". Kanske är jag sådan som vill att saker löses på mitt sätt, kanske är jag sådan så att jag gärna vill att min tanke/idé ska gå igenom. Jag är dock medveten om detta och vet ju att jag kan vara sådan, så det borde inte vara ett jättebekymmer. Ändå känner jag att jag inte når fram, att han inte förstår och jag blir den som skapat problemet utifrån något som inte var ett problem innan, Inte för honom i varje fall, mer för mig som ältat det i flera veckor - vridit och vänt på det för att hitta en lösning som jag kan leva med utan att må dåligt.
 
Och när jag inte hittar lösningen själv, behöver jag få dela det med honom. För jag vill ju "lösa det" och må bra igen. Och då hamnar vi i spiralen igen. Om och om igen. För mina känslor och intryck är många och ofta. Så är det ofta för en hsp-person. 
 
Är mina känslor / tankar så viktiga och väsentliga att de bör tas på allvar?
Eller är jag fånig och larvig? Förstorar upp...
Om jag upplever grubblande och det påverkar vardagen och mitt sinne, då borde vi väl ta upp det tillsammans?
Eller bör jag lösa det själv?