Honom älskar jag.

Jag vet att jag älskar han som finns där för mig nu. Hur kan jag inte älska honom liksom. Han är så mycket av det där jag saknat och längtat efter. Han visar att det är okej att vara jag, han lyssna och tar mina brister med en varm hand.
 
Den där stora sorgen över barnens pappa är så påtaglig. Den innehåller så mycket av mitt liv. Minnen, upplevelser, stunder vi delat, tankar man haft, drömmar som funnits, skratt och gråt. Det är så svårt att släppa det där. Och det är så svårt att se de där delarna hos honom nu. Hurdan var han innan, som nu? Eller annorlunda? Vad var det som skavde egentligen.. Som fick mig att svika så oändligt djupt.
 
Han som stundtals bär mig nu. Han som vill stötta och stödja. Han. Han känns för bra för att vara sann ibland. Kan en annan människa vilja vara med mig på det sättet. Kan någon vilja lyssna och prata med mig så. Finnas där, på ett annat sätt än jag upplevt. Inbillar jag mig? Drömmer jag. Han vill vara min bästa vän. Han vill finnas där för mig. Han vill att jag ska må bra. Han förstår det viktiga för mig, även om han kanske inte håller med.
Hur kan han vilja vara med mig? Som svikit och sårat någon annan så djupt...

Tusen tankar

Det maler på i huvudet på mig som en tornado just i de här dagarna. jag får inget att gå ihop. Bryter samman för minsta lilla. Ler, gråter, har ont i hjärtat, skrattar, älskar och sörjer om vartannat. Jag vet ingenting känns det som.
Vad vill jag. Vem är jag.
 
Hur slutar man hata sig själv för de fel och svek man gjort mot någon annan...
 
Hur vet man om man gjorde rätt...
 
Hur vet man om de där sveken berodde på allt det där man tror att de beror på...
 
Hur vet man om det funnits en chans att räta upp livet igen, med samma människa...
 
Hur vet man om han som har hjärtat nu är rätt...

Ledsen, förvirrad och kär

Vad är det jag sörjer egentligen? Vad vill jag. Saknar jag honom eller familjelivet? Vill jag ha tillbaka honom...
 
Jag vet varken ut eller in längre. 
 
Jag vet att jag inte vill ha barnens pappa som han är i dag, eller som han var innan. Även om jag med hela min själ önskar att jag inte svikit honom som jag gjorde. Jag önskar att jag gett honom och oss en chans att försöka. Att få förklara och ge en ärlig hand att ta - om han ville följa med på resan.
 
Jag vet att jag saknar att inte få/kunna vara med barnen varje dag. Att inte få ta del av deras vardag varje dag. Få höra om läxor, raster, tankar. Få blåsa på ömma knän, truga med mattuggor, tjata om duschen och stoppa om i sängen. Jag hatar och saknar att jag inte får det.
 
Jag vet att jag saknar de fina sakerna med vårt familjeliv. De mysiga stunderna på stranden, fredagsfilmen, våra söndagsutflykter, hälsa på farmor osv... Jag saknar att skratta tillsammans, dela minnen, och skapa framtidna minnen av barnen, prata om födelsedagar och minnas speciella stunder.
 
Jag vet att jag älskar han som håller min hand i dag, och jag vill inte att han ska försvinna. Jag ser att han gör mig gott, och jag har honom i mitt hjärta. Jag känner att det är annorlunda med honom. Han ser mig. Han gör saker utan att jag ber. Han finns där - på ett annat sätt. Vi pratar, jag vågar säga saker och han stannar kvar och lyssnar. Jag är trygg och lycklig i stunder.
 
Ändå,
jag tvivlar, jag gråter, jag sörjer, jag våndas, jag ältar, jag minns och jag saknar.
Men vad? Vad saknar jag, vad ältar jag, vad vill jag! Jag vill ha han jag har, men varför kan jag inte släppa han som var. Varför fortsätter jag sörja och gråta. Varför känner jag en ånger i kroppen och ont i hjärtat. Varför är jag inte bara lycklig?