Sörjer.

För en tid sedan träffade jag terapeuten igen. Sista bokade samtalet, nu är det jag som får höra av mig om och när det behövs nästa gång. Vi behöver inte bestämma något sa hon, du kan ha det helt öppet och när känslan av behov uppstår hör du av dig. Skönt och skrämmande. Nu är det jag - själv.
 
Hur ska jag jobba vidare med allt det här? 
Vad vill jag ska komma ur allt det här?
 
Kan jag landa i att relationen till barnens pappa inte är den som jag vill ha. Jag sörjer fortfarande så mycket det där. Jag hade så väldigt mycket behövt de där samtalaen tillsammans, pratat ut om det som hände och det som var innan. Fått lyssna och prata och få stöd i att förstå. Kanske gett oss en riktig chans till att försöka igen - fått se om det hade fungerat.
Jag är lycklig med han som lever i mitt hjärta nu, men (hur hårt den än låter) han är inte barnens pappa, inte den jag trodde jag skulle bli gammal med. Jag kommer inte att få leva tillsammans med barnen varje dag, lägga dem varje kväll och lyssna till deras tankar om just den dagen. De är någon annanstans halva sin tid - och det sliter, skaver, värker och göra så in i helvete ont i mig att veta. Jag älskar honom, och kan se oss bli gamla tillsammans, och han är fantastisk med barnen.
Ändå jag sörjer det som gått förlorat - så enormt!
Jag sörjer saknaden av familjen, drömmen jag hade, tryggheten, barnen... Det går inte att ändra på. Jag tror bara att jag kanske hade haft lättare att släppa om vi bearbetet krisen tillsammans.
 
Det är mycket sorg nu.
Och en sådan enorm känsla av att vilja något annat. Förändring.

Jag vill mer.

Jag känner inte att jag kommer framåt. Jag vill så mycket mer. Med mitt liv. Med mina drömmar. Med varför det blev som det blev. Jag vet bara inte hur och vad jag ska göra...
 
Jag vill att den här krisen ska ge någonting. Föra mig framåt. Förändra det som varit och är. Jag vill ha en omstart i stort. Jag vet bara inte hur.
 
Sorgen efter oss ligger kvar. Lyckan över han som finns nu ger guldkant. Kärleken till barnen inguter hopp. 
Jag vill bara mer. Jag vill vara mer med dem. Jag vill göra det jag drömmer om. Jag vill leva varje dag och varje stund. 

Är jag värd.

Han är arg för att jag har någon annan nu. Det kan jag förstå.
Han tror att det var det jag ville. Han kan inte ha mer fel.
Han säger att det var därför jag var otrogen. Det finns miljader andra orsaker. (utan ursäkt)
 
Han ser inte de tusen steg jag gått, klättrat. kruip, ålat och sprungit mig fram sedan vi föll ner i allt det där svarta som fortfarande griper dag en del dagar. Jag har fått både snubbsår, djupa hack och blåmärken, hjärtat är ärrat och hjärnan är misstänksam. Som jag kämpat med mig själv efter det där. Jag har varit mitt modigaste jag. Jag har varit mitt räddaste jag. Jag har varit mitt svagaste jag. Jag har varit mitt ärligaste jag. Och nu står jag här. Efter att har kämpat mitt allra starkaste.
 
Är jag inte då värd att älskas igen?
Kunde jag förutspå att någon skulle komma in i mitt liv, lyssna och sedan ändå stanna kvar. 
Han som jag kämpade för alla dessa år med barnen och i krisen, han gav mig inte ens ett lillfinger till att vilja försöka. Han sträckte inte ut något för vår skull. Så en dag gick jag. Inte utan att se mig om tusentals gånger, det gör jag fortfarande. Jag gick med sänkt huvudt och sorg i hjärtat. För att jag skulle överleva själv. 
Och för att livet är värt mer än att överlevas. Det är värt att levas.
Även för oss som svikit det största.
Det finns något som heter förståelse. Förlåtelse.