Jag ska tydligen tänka mer jag...

Jag har varit hos min terapeut igen. Jag behöver inte gå dit, men jag vill. Jag behöver det, även om jag anses må så bra nu att jag klarar mig. Det rä skönt att få dela tankar och funderingar med någon som har varit med hela resan, som har koll och vet allt. Och som är opartisk!
 
Sist fick jag lite nya tankar att leva efter... 
Jag ska se mer till mig själv, det svåraste jag någonsin och alltid haft. Vad vill jag? Hur tänker jag? Jag är också viktig? Sluta anpassa och bli klängig. Lev ditt liv - med omtanke, kärlek och respekt som grundord. Så lätt att säga. Så svårt att leva upp till.
 
Det är ju så mycket jag vill. Så mycket jag ältar. Så mycket jag önskar annorlunda. Jag lägger allt på mina axlar och vill fixa så alla andra mår bra. Jag är mindre viktig, jag får stå mitt kast efter otroheten. Eller... Kvinnan jag går till säger stopp och nej. Du är viktig. Du får ha önskningar och skapa ditt eget liv. Du behöver inte skämmas eller be om bot längre. Lev så som du vill ha ditt liv.

Saknaden som aldrig tar slut

När ångesten över oss som vuxna lagt sig kommer ångesten över barnen och det man missar. Vardagen. Få stoppa om dem varje kväll. Höra om skolan och vad som hänt. Vara en del av deras vardag. Krypa ner och läsa saga. Trösta. Lära oss saker tillsammans. Laga mat ihop. Avstyra bråk. Allt. Jag saknar allt. Även det som man kanske tror att man inte kommer / skulle sakna - det saknar man ännu mer!
 
Det finns ju ingen lösning på just det. Vi bor på olika adresser, barnen ska få lika del av mamma och pappa (det tycker jag är viktigt) och så här är det. Vi har delat på oss. Och även om jag kan önska att vi kunde bo ihop för barnen, så fungerar inte livet riktigt så. Vi behöver vuxna relationer också, och när de inte fungerar som de ska då blir det anorlunda. Och vad ger det barnen för bild av ett parförhållande? Bara att svälja tårarna och lura hjärtat med något annat...
 
Ändå, den där saknaden.
Sorgen och stressen över att missa, att inte kunna ta del av, att sakna...

Påminnelser varje vecka...

I förrgår var ingen bra dag. Det är aldrig en bra dag när barnen ska vara hos pappa istället eller när de kommer till mig. Så mycket som bubblar upp just den dagen / kvällen. Antingen sitter jag där själv i soffan (ensam, ledsen, och så sorgsen över hur livet blev). Eller så sitter jag där med två sovande barn - det är fint och varmt för hjärtat - samtidigt som sorgen och saknaden över en familj på ett annat sätt gör sig så enormt påmind. Samt omtanken över att han - barnens pappa - sitter ensam hemma istället och saknar...
 
Och nu senast. Känslorna bubblade över till nästintill max. Jag kände sådan sorg och ensamhet och nederlag. För situationen, för oss, för vad som skett, för mina fel jag gjort, för det som fanns som en självklart dröm en gång.
För att det jag önskat och tänkt i mitt liv föll så totalt platt. och halvvägs där försvann också en massa tid att umgås med de människorna jag älskar mest. Sådan sorg bara så totalt rakt in i hjärtat.