Meningen i (med) livet?

 En vän sa en gång i ett samtal vi hade att
 
"det gäller inte att hitta meningen med livet, det gäller att hitta meningen i livet"
 
Han menade ungefär att man ska försöka hitta de betydelsefulla saker man har i sitt liv. Här och nu, i det du har framför dig som redan finns där.
Man ska göra det man drömmer om, man ska leva det liv man vill och önskar såklart - och man ska se livet som meningsfullt. Skapa dig själv ett liv där du hittar mening, genom vem du är och vad du gör. I din vardag. Och genom det du gör. Hitta mening i det du gör och där du är just nu. Se livet som meningsfullt här och nu - för dig.
 
Åh, vad jag gillar de orden. Hans ord. Så stora och ändå så små. Betydelsefulla. Samtidigt enkla. Och så måna om att leva här och nu.
 
Meningen med livet kanske vi aldirg någonsin kommer att få svar på... Eller så har du readn hittat den. Jag har inte det. Och jag kan in mina mörka stunder känna att jag undrar vad jag gör här egentligen. Varför lever jag?
Det är då jag tänker de där orden. 
"... hitta meningen i livet.." där jag är och lever just nu. Vad i mitt liv ger mig mening, andra mening och gör att jag vill vara här?

Bekräftelsebehov

Jag behöver reda ut en del begrepp, kopplat till självutveckling, självkännedom och de svek som gjorde vår skilsmässa verklig. Ett av dem är bekräftelsebehov.
 
Vad är det? Har alla människor det? I vilken utsträckning? Kommer otroheten därifrån? Hur ska det vara? Kännas? När går det för långt? Och finns det tillfällen när det är okej att vilja ha bekräftelse?
 
Jag vet inte, jag har inga svar på de där frågorna. Jag tror att det är en del som jag behöver läsa in mig på lite mer...
 
Lite tankar...
I min värld är bekräftelsebehov kopplat till att man vill att andra människor ska tycka om en, eller det man gör, den man är. I vissa fall kommer det fram genom att man är (1) pratig, på och syns och hörs för att få bekräftelse. I andra fall genom att man (2) anpassar sig efter andras behov för att bli accepterad (eller att man tror att man måste göra det för att få acceptans). Och i mer specifika fall handar det nog om att man inte har den självkänslan kärleksfullt sett så man söker (3) bekräftelse hos andra än sin partner.
I alla dessa fall finns nog bristen på självkänsla till sig själv som en röd tråd.
 
Å andra sidan tror jag att vi alla behöver en viss grad av bekräftelse. Både från andra, från vår partern och framförallt från oss själva. Jag menar, om man ska hårddra det, vem tycker inte om att få känna att man syns och finns och uppskattas av andra. Sedan kanske grunden borde vara att man duger som man är - i första hand för sig själv.
 
I just otrohetsfall tror jag att det många gånger kan handla, helt eller delvis, om just detta. Att man inte syns och uppskattas av den andre i den mån man behöver. I en del fall är det säkert ett alldeles för stort bekräftelsebehov som finns, i andra fall kanske det faktiskt är så att det behövs mer "se varandra" för att relationen ska må bra. Och som en parentes, jag menar absolut inte att det är okej med otrohet om man har för lite av bekräftelse mot varandra i en relation.

Att skriva av sig...

Att skriva. För mig det mesta och bästa sättet att få ur mig alla tankar, idéer, sorg, ilska, oro och ångest. Jag vill få ner det, kunna läsa det i efterhand, se orden och försäöka få dem samman till en helhet och en förklaring.
 
Så jag skriver. Jag skriver här. Jag skriver dagbok. Jag skriver brev och texter. Jag behöver det och det hjälper. 
Och nu, sedan sist så känns det lättare med alla svek. Inte så att de försvunnit, att sorgen och skulden lättat. Men, mitt egenvärde känns större. Jag kan klappa mig själv på axeln, ge en liten kram och känna att "du vännen, du är okej. Du är värdefull och fin, tillsammans med dina brister och fel. Du är den du är."
 
Det värmer i hjärtat att känna så. Om det så bara är för en liten tid just nu, eller om jag faktiskt kommit ett steg framåt.