Ursäktar jag mig?

När jag försöker hitta förklaringar till varför-frågan (för jag behöver hitta förklaringar - inte ursäkter) så känns det som att jag försöker hitta bortförklaringar till mitt beteende. När jag försöker förstå varför - känns det som att jag bara vill ursäkta att jag betett mig helt oansvarigt.
 
Jag förstår ju att det kan (och ofta finns) anledningar till att människor gör misstag / felval / sårar andra / sviker / begår brott och så vidare. Ofta har de flesta beteenden en förklaring en orsak, något som gjort att det blivit fel. Samtidigt, vi har ju alltid ett val. Ett eget val att välja väg - ska jag eller ska jag inte. Vad är rätt och vad är fel?
 
Hur kunde jag välja så fel...
 
Jag kan ju hitta saker som kan förklara, som kan ge en hint om svaret på varför-frågan. Ganska många sådana, och en del ganska så tydliga. Även från andra människor får jag små anledningar. Sedan känns det som att jag bara letar förklaringar - bortförklaringar. Som att jag vill ge sken av att jag minnsann är en god människa, jag har minnsann blivit "lurad / tvingad" till att vara otrogen för allt som var inte var riktigt bra sedan innan. Ursäkter!
 
Och så vill jag inte att det ska vara.
Jag tar ansvar för hur jag betedde mig. Jag vet att jag gjorde fel. Jag vet att jag lärt mig och fortfarande lär mig saker av mina fel. Jag tänker inte skylla över min otrohet på någon annan.
Men, jag tror att i många fall där vi beter oss illa finns det bakomliggande anledningar. Kanske kunde vi undvika en del av dessa om vi var bättre på att lyssna på oss själva. 
 
Med detta sagt, som säkert låter som att jag har full koll, så vill jag bara säga att jag fortfarande (ett år efter allt) inte kan se mig själv på något annat sätt än som en ganska så dålig människa i grunden. Tyvärr.

Jag känner inte igen mig själv

... Det är nog där som den stora knuten ligger till att ens kunna komma vidare i allt det här. Jag kan inte se mig själv ha gjort det jag har gjort. Jag kan inte förstå att just jag kunde göra så. Jag kan inte förstå att jag kunde svika och såra så enormt. Det är inte jag. Det är inte den människan jag trodde att jag var och den människan jag vill vara.
 
Och jag kan inte ta in att jag gjort det.
 
Jag kan inte heller förlika mig med att andra ska se på mig som en "otrogen", som en elak och ond människa. Som någon som sårar någon anan så enormt. Jag skäms över det. Och jag kan inte se att det är jag. Jag är inte sådan, jag vill inte vara sådan.
 
Jag, som alltid vill andra väl. Som tyccker det är viktigast att andra mår bra. Som sätter andra framför mig själv hela tiden. Jag, som hatar när jag gör någon annan besviken för minsta lilla sak. Och nu, nu har jag svikit någon så fruktansvärt. Och jag kan inte ta in det.
 
Jag känner inte igen mig själv.

Kan inte se saker klart

Det kommer kanske bli ett flertal inlägg med fokus på skuld och ofrömågan att se saker ur en realistisk vinkel... För det är där jag är just nu. Jag kan inte se min skuld och mina fel i relation till situationen - till det som hänt, det somvarit innan och det som han också gjort fel. Jag ser bara min skuld som det enorma felet som begåtts. Att det blev så här är mitt fel - och bara mitt. Det är jag som är en dålig människa.
 
Och jag kan inte komma ur de tankarna. 
 
Kanske för att jag matas ganska så friskt med den bilden från honom. Säkert för att jag fotfarande känner en enorm skuld för att jag svikit honom. Och troligen för att jag inte kunnat förlåta mig själv. Och kan se på mig som en människa som har rätt till respekt och förlåtelse trots att hon gjort fel.