Så här vill jag leva

Ibland är det nog bra att analysera och tänka igenom hur man själv skulle vilja ha sitt liv. Sedan påverkas allt av de man har runtomkring, då kanske man vill och behöver kunna kompromissa lite.
 
I en drömvärld, och bara utifrån mig själv.
Jag vill äga ett hus på landet. Jag vill ha hund ohch katt. Och lite höns, kanske några kaniner och eventuellt får. Jag vill arbeta lite mindre där jag arbetar nu och samtidigt kunna skriva böcker, reportage och texter (det älskar jag). Jag vill hjälpa andra, kanske läsa lite terapi/psykologi/hälsa och få ge andra en större chans till sina drömliv. Jag vill resa, massor och ofta, samtidigt ha min trygga punkt där hemma på landet. Jag vill leva tillsammans med någon som jag kan prata med massor, om allt. Som jag vågar dela mina innersta tankar med, även de som kan såra och ändå få tillbaka lyssnande och en vilja att förstå och kanske hjälpa. Jag behöver inte bo tillsammans med någon, utom mina barn då. Jag vill ha mer tid till att vara ute och uppleva med barnen. Jag vill ge dem den mest fantastiska barndom. Samtidigt lära dem om livets alla nyck och skeende. Jag vill rusta dem för att klara av livet, för att bli medmänniskor med empati, vilja att lyssna, hjälpa och förstå och förmåga till förlåtelse. Jag vill leva i vardagen som att den är livet - varje dag.
 
 

Ibland tar sorgen över..

Hur kunde jag?
Vissa dagar tar det bara över så totalt, den där sorgen och skulden över vad jag gjorde. Över att jag kunde och sårade en annan människa så enormt. Någon som jag dessutom tycker väldigt mycket om och som varit en fin del av mitt liv så länge.
 
Hur kunde jag egentligen?
Varför. Hur tänkte jag. Jag visste ju så väl, om jag tänkte efter, hur han nog skulle reagera. Jag visste vad han tyckte om sådana saker, och jag vet hur han är som person. Sanningen är säga så vet jag inte. Jag kan se och veta de bakomliggande orsakerna, förklaringarna till att vi hamnade i en situation där det plötsligt blev "möjligt" på något vis att kunna göra så. Men just då, mitt i det, jag tänkte inte alls så. Jag behövde något annat/mer/få visa/öppna ögonen så enormt inom mig att jag inte förstod bättre.
 
Och nu i efterhand, jag kan fortfarande inte förstå varför.
Kanske var det ett desperat rop på hjälp. Kanske var det trötthet och likgiltighet. Kanske var det den utväg jag såg då. Kanske var det hämnd och ilska. Säkert var det lite av allt det där, och även en hel del ovetskap om mig själv som människa och mina behov.
 
Ibland tar sorgen över vad jag gjorde så enormt att det knyter sig i magen och tårarna bränner bakom ögonen. Jag skäms. Jag känner skuld och sorg och ibland skam. Jag hatar att jag kunde göra så. Jag kan känna ilska över att möjligheten fanns. Jag blir arg på mig själv för att jag kunde vara en sådan person. Jag vill spola tillbaka tiden, förstå mer och ångra det jag gjorde. Jag vill inte såra, svika och skada någon annan. Jag vill att han ska må bra igen.
 
Jag antar att det är så det ska och borde kännas. Jag tänker att jag bara får andas mig igenom det. Och se till att lära mig av mina fel. Någon dag kanske även kunna förlåta mig själv. Det gör inte det onda mindre ont, det gör inte sorgen lättare att bära och det gör inte att det känns mindre hemskt. Jag kommer nog alltid få leva med att jag svek någon som litade på mig - förhoppningsvis kommer det lätta något och lägga sig som en viktig lärdom och påminnelse om vad livet faktiskt är och hur vi människor inte alltid gör rätt. Och ändå har möjlighet att bli förlåtna och gå vidare och göra bättre.

Han som jag inte kunde låta gå

Det var inte meningen att jag skulle ha någon man i mitt liv nu. Jag skulle ta hand om mig själv en tid. Hitta lite mer av min inre kärna. Så dök han upp. Stannade kvar och visade saker jag inte kunde låta försvinna utan att se om det var rätt. 
 
Jag velade mycket innan jag visste om jag skulle låta honom komma in i mitt liv. Jag var så säker och inriktad på att jag skulle fokusera på mig själv eb tid nu. Och barnen. Jag skulle bli mer hel igen. Hitta delar som tappats bort, bli mer av mig. Så jag var så rädd att jag skulle förlora och glömma bort det om någon annnan kom in och distraherade mig. Så kände jag någonstans i magen/hjärtat/själen att jag kan inte låta honom gå. Det finns något där som jag intekan släppa - tänk om dte är han som är han och jag låter den chansen försvinna av rädsla.
 
Jag kunde inte det. Så jag tänkte att jag måste våga chansa och hoppa. Det har varit och är en resa - upp och ner. Jag är tydlig med vad jag vill och behöver. Och jag är medveten om att jag behöver tänka på att sätta mig själv först.
Jag ska fortfarande ta hand om mig själv. Jag ska fortfarande hitta mer av min inre kärna. Det vet han. Och det låter han mig göra. Han förstår att det är viktigt. Han låter mig älta, hitta min väg, står ut med att jag blir för överdriven åt andra hållet för att jag är livrädd för att allt ska bli som innan.
 
Jag lät honom stanna och nu ser jag med tro, hopp och drömmar på framtiden ♥