Allt är så mycket mer...

Min otrohet. Vår krash. Vårt äktenskap. Vår skilsmässa. Våra bråk. Våra misstag och fel. 
 
Livet är så mycket större och mer. 
 
Livet innehåller så mycket mer som borde kunna ta oss upp på fötter igen. Jag lyssnade på en podd där en tjej som blivit bedragen valde att stanna kvar, trots sveken. För hon älskade honom. För hon kunde se mer än misstagen. För hon såg helheten. Och valde att ge det en chans. Jag grät när jag lyssnade. Av både sorg och kärlek. Och mest av lättnad. 
 
Lättnad för att det faktiskt finns människor som kan förlåta. Som kan se större och mer. Unika och så fulla av kärlek och styrka som få andra. Tänk om det fanns fler av dem.
 
När någon dör. Allt blir så relativt. Vad är väl våra problem jämfört med döden. Och också tankar på att livet finns där nu - här och nu - och kan försvinna vilken dag som helst. Hur vill jag leva? Det kanske är värt all smärta och sorg och skuld som finns nu... Det kanske bara kommer bli bättre. Jag måste tro det. Att det finns något annat för mig - som passar mig bättre nu.
 
Livet ska mer än överlevas. Det ska levas. Älskas. Skrattas.
Och det förändras. Vi förändras. Sorgligt nog ibland.

I det större.

Jag har tänkt mycket på livet de senste dagarna. Velat skriva av mig, men inte orkat. Tänkt på döden. På hur snabbt livet kan förändras.
 
Någon far till himlen.
Någon blir sjuk.
Någon gör ett misstag.
Någon förstår inte sig själv.
Någon kan inte kontrollera sig.
Någon glömmer att se helheten.
 
Och så står vi där. I en annan värld. Självvald. Tvingad. Oförstående. Vi är där. Måste försöka överleva i det nya. Borde vilja förstå. Försöka börja leva igen.

Oförståligt.

Att någon kan försvinna. Att man inte kommer ses igen. Inte i denna värld. Hur det kan ske. Och ändå är så naturligt och lika för alla. Hur känsligt livet egentligen är.