Hur blev det så här?
Vad kommer det här beslutet ifrån...
I hans värld, tänker jag, att det kommer från att jag varit otrogen. Att jag inte älskar honom. Att jag ville skilja mig och gjorde det här för att kunna gå ifrån honom lättare. Han tror att jag inte älskat honom på flera år. Han tror att jag inte tycker om honom. Han tror att jag bara är kåt på någon annan. Att jag behöver leka av mig...
Jag vet att det är en process. Att jag länge missat att se detaljerna och delarna. Att vi tillsammans sett förbi varandra, istället för på varandra. Jag ser saker nu som funnits där innan, som jag inte förstått, viljat se eller vågat. Och nu, nu är vi här. I all sorg, skam och skuld. Jag ser att detta bara är slutet på något som pågått länge. Det sorgliga slutet på något som startade så oändligt vackert.
Jag tror att det det här beslutet kommer av att jag växt. Jag har utvecklats. Jag har börjat se mig själv. Jag har börjat stå upp för mig själv. Och jag har börjat sätta mig själv först.
Jag vill inte mer, för jag ser inte framstegen tillsammans. och jag kan inte se att de ska komma heller. Jag har tappat tron på det. Den fanns där innan, har alltid funnits där. Även i den här krisen vi genomgår nu, men nu - tillsist - har jag tappat den.
Jag vill inte mer nu. Jag orkar inte kämpa mer nu.