Nu är det gjort.
I dag lämnade jag pappren för vår skilsmässa till honom. Påskrivna från mig, och med personbevis. "Bara" för honom att skriva på och lämna in. Egentligen ville jag prata med honom, få säga varför jag valde det här just nu. Han vill inte prata med mig. Det går inte, jag upplever att han inte lyssna, att han blir arg, tycker att jag bortförklara mig.
Så jag skrev ner det jag ville ha sagt (min terapeut tyckte jag skulle både säga och skriva) i ett brev, och lämnade tillsammans med pappren. Ont i magen. Sorg. Så tungt. Han blev arg, säger att han inte tänker läsa det jag skrivit - och så kanske det blir. Jag har i alla fall försökt, så gott jag kunnat. Även om det inte känns så. En dag kommer jag kanske komma till insikt om just det - att jag faktiskt försökte, så gott jag kunde.
Det blev en sorglig söndag. En tung dag.