Släppt ut tankarna
Terapisamtal i dag - en resa i åtta månader (än så länge).
Jag borde gått dit för tio år sedan, egentligen. Jag borde ha tagit tag i mig själv och mina brister för länge sedan. Då kanske vi inte hade hamnat här. Det är inget att älta i dag, för det går inte att ändra nu. Ändå lägger sig en sorg i magen när jag tänker den tanken.
I dag fick jag en genomgång på min resa sedan vi sågs första gången. Utifrån hur terapeuten sett det. Intressant. Och oj, vilken resa jag gjort/gör. När hon sa att hon sedan en tid tillbaka sett en ny sorts kraft i mig, och hon tänkt att nu snart händer det saker... Det gav mig styrka, för det är så jag själv känt också.
Det är dags snart.