En bergodalbana.
På jobbet går det bra. Där är det lite lättare att vara fokuserad. Kanske inte alltid på jobbuppgifterna, men på vem jag är. På hur jag hamnade i den här situationen.
Hemma är det värre. Och när jag träffar exmannen. Då slår skuld, skam, sorg, ilska, viljan att förklara, att han ska förstå, ångest och oro över beslut till... Är jag en sådan idiot. Som han säger. Som han säger att hans vänner säger. Jag kan inte tänka klart då. Jag blir en människa jag inte vill vara. En människa som jag egentligen inte är.
Hos den sympatiska och ärliga kvinnan jag pratar med går det också bra. Där mår jag ofta okej. Hon ser det, hon säger att hon ser förändringar. En styrka som växer. Att jag börjar hitta mig själv igen. Det är bra. Samtidigt, ibland önskar jag att hon fick se mina dåliga dagar - det är så jag behöver henne som mest.
Jag borde kanske ha ett papper med orsaker, peppord och annat i bakfickan på byxorna jämt. Som jag kan plocka fram och läsa när jag tappar bort mig själv.