När livet blir svart

Han som tog mig med storm, när jag inte hade en tanke på att någon skulle finnas i mitt liv. Han som tålmodigt står kvar, genom alla mina utbrott och mitt ältande. Han som lyssnar och vill att jag ska komma till rätt. Han som säger att min åsikt är viktig.

 

Jag trodde inte att det skulle hända just nu. Jag letade inte. Och jag vet inte om jag var/är redo. Plötligt var han bara där. Någon jag kunde prata med. Någon som lyssnade. Någon som fanns kvar. Pirr i magen och osäkerhet för mig. Skulle jag våga? Någonstans kände jag att jag inte ville gå miste om chansen - tänk om det är Den chansen...

 

Så jag gav allt, berättade mycket och tänkte att - vill han så stannar han - och det har han gjort. Genom det som varit redan. Kanske har jag hittat Honom. Kanske inte. Just nu känns det så. Tiden får visa, än så länge är vi nya och omedvetna.

 

Tänker göra som min teraput sa; Njut! Tänk inte så mycket, var uppmärksam och lev lite bara.