Att ställa upp
Jag tränger fortfarande undan mig själv. Jag ser det så tydligt nu, i vissa situationer. Som det här med att ställa upp för varandra. Det har vi sagt att vi ska försöka med, i den mån det går. Jag vill gärna ha barnen extra om han behöver göra annat, och jag hoppas att det är tvärtom också. Tänk vilken fin bild barnen får av sina föräldrar i så fall.
Så frågar han mig om jag kan ta barnen lite extra, vilket jag gärna gör. Som innan, alltid - både när jag kan och inte kan (för då slår jag knut på mig själv för att lösa det). Nu övar jag mig på att säga nej - när jag inte kan eller inte vill (läs orkar).
Nyligen sa jag nej, jag behövde hinna med annat. Men så kommer tankarna, om jag ändå inte kan lösa det. Om jag ändå inte borde strunta i det där jag tänkte göra (som "bara" var en kul grej för mig), för att hjälpa honom - så han kunde göra det han ville/behövde. Kanske kunde jag ordna det ändå.
Jag mår dåligt över att sätta mina saker före honom - det känns som att jag sätter mig före barnen...
Jag sa såklart nej, och innan jag hann börja lösa saker så insåg jag vad jag höll på med och höll fast vid mitt beslut. Även om jag mår dåligt över det. Även om jag känner mig ego. Även om jag fortfarande vill hjälpa.
Som svar får jag taskiga sms, om att han minnsann mest längtar tills han hittar någon annan som vill ställa upp och hjälpa till. Så han kan ha så lite med mig att göra som möjligt. Han sätter mig sist av alla människor på jorden. Allt detta plötsligt - efter veckor av lugn - för att jag sa att jag inte kunde hjälpa honom just vid detta tillfälle.