Jag vill/kan inte släppa honom
I dag är en lite tung dag.
Jag funderar mycket, allt känns så definitivt. Och avslutat. Jag vill inte riktigt det, jag vill ha kvar en del av honom. Det är kanske inte egoistiskt, men han är viktig för mig. Jag vill att vi ska kunna umgås, prata, vara med barnen tillsammans. Glädjas åt varandra, som två fina vänner - två fina föräldrar som skapat de finaste barnen tillsammans.
Som det är nu så går det inte. Han vill inte prata, han vill inte umgås. Eller han vill, men det slutar så ofta med onda ord mot varandra. Och jag orkar inte det, så jag vill inte heller. Och jag vill inte att han ska tro saker, att det kan bli vi igen, så jag håller mig lite på min kant.
Fast att jag önskar att vi kunde skratta tillsammans. Den tiden kanske kommer, jag hoppas det. Han måste nog få sörja klart först. Och hitta sig själv. Och kanske förlåta mig. Jag är också rädd att jag ska se att jag ångrar mig, att han egentligen är en fantastisk människa för mig - att det egentligen ska vara vi tillsammans.
Jag har kanske helt enkelt (utan att jag själv förstår) släppt honom så mycket mer än jag kan tro. Jag kanske har gått vidare kärleksmässigt, utan att jag själv inser det. Och det är därför jag kan se oss som vänner och föräldrar tillsammans...