Om att få/ta en stämpel

Jag tror att det är där som skon klämmer, där som vi sätts i fack. De skilda. De otrogna. De som svek. De misslyckade.
 
I många sammanhang när det handlar om just otrohet pratas det så mycket om att den som utsatts inte ska ta på sig någon skuld. Att den som varit otrogen måste äga sin skuld. Att den som sårat ska förstå vad den gjort. Inse vilket svek den dragit upp och utsatt någon annan för. Och den som utsatts som inte ska ta på sig något, inte känna ånger, skuld, skam, ansvar? eller misslyckande.
 
Jag kan hålla med om det. Det är inte den som blivit utsatts fel att vi varit otrogna, det är mitt eget ansvar. Precis som den som snattar ansvarar för det, den som slår sin respektive ansvarar för det, den som ljuger ansvarar för det, den som  inte lyssnar ansvarar för det, den som ... ansvarar för det. Ja, ni förstår. Vi ansvarar för oss själva - som vuxna människor med eget ansvar. Den som utsatts ska inte känna skuld eller skam. Men ansvar?
 
Det är något här som jag tycker är så sorgligt, att vi som gjort de där felen i samband med detta också (nästan alltid) får en stämpel på oss. Medveten eller omedveten. Den kommer liksom på köpet. I det undermedvetna eller medvetna. Det är vi som är fel. Det är vi som svikit. Det är vi som förstört. Och lite blir det som att den andre inte behöver ta något ansvar alls. Och där kan jag inte riktigt hålla med.
 
Det är bara jag som ansvarar för att jag var otrogen, just den handlingen den är mitt ansvar. Där "valde" jag själv, jag blev inte tvingad eller hotad. Jag "valde". Resten då? Som en samtalsterapeut sa; allt som skedde före den där otroheten är bådas ansvar och allt som sker efter den det är bådas ansvar. När hon sa det landade en varm liten filt över mitt hjärta. Allt är inte bara mitt fel. All skuld är inte min. Ändå, som ni nog förstår, har jag svårt att inte ta på mig allt - men det är en annan historia.
 
Alltså, allt är inte den otrognes fel.
Att jag gjorde det jag gjorde just då - det får jag ta på mig. Sedan finns det fler sidor av det där myntet. Fler orsaker som lurar där bakom. Fler spadar som grävde den där gropen som jag trillade / hoppade ner i. Och det är de där andra sakerna - de där spadtagen, de där orsakerna - som vi gemensamt ansvarar för. Med det inte sagt att det går att skylla sin otrohet på andra bakomliggande saker. Absolut inte. De är orsaker, som knuffat dig i fel riktning och tilllsist (om man saknar en del av att förstå sig själv) så ramlar man i. Ibland även om man egentligen absolut inte vill det.
 
Det är här vi behöver få en ny insikt i att vi är två, vi är tillsammmans, om det här. Inte just otroheten, utan de där sakerna som kanske gjorde att jag eller du gjorde fel. De där sakerna som missades, sopades undan, gömdes, glömdes eller helt enkelt inte förstods. Där har vi ett gemensamt ansvar. Och det är här jag tycker att fokus behöver ligga lite mer. Jag behöver inte stämplas mer med att det är jag och mitt fel. Jag vill att vi ser det lite större.
 
Jag var otrogen. Det är inte samma sak som att jag är sämre, elakare, mer svekfull, opålitlig eller misslyckad. Jag gjorde ett fel i livet. Jag svek någon jag har i mitt hjärta. Jag hade inte lärt mig att se och förstå mig själv bättre - och det ledde till att jag kom i fel sitution och kunde inte ta mig ur.
 
Jag har också känslor, tankar, oro, ånger, skam och skuld. Jag känner också svek, hat, ilska och så mycket sorg. Jag är inte en kall jävel som bara ville ha lite kul. Jag är så långt därifrån du kan komma. Om du bara ville lyssna.
Jag är precis lika fin, värdefull, viktig, pålitlig och ärlig som du. Du som säger att du aldrig skulle kunna göra så. Du som hatar alla som svikit. Du som alltid bara vänder på klacken och går - utan att se en större bild. Jag har samma värde. Jag har samma kärlek. Jag har samma vilja att vilja väl. Jag ska bara hitta den där känslan i hjärtat också, och tro på den på riktigt. Jag ska bara hitta mig också - så jag kan förstå mig själv.
 
Det finns undantag, så klart, som i alla tankar i världen. Ibland är det inte på det här sättet, en del otroheter handlar främst om att den som är otrogen behöver arbeta med sig själv och den andre i relationen inte är så stor del av själva orsakerna som ledde fram till fallet. Jag skriver utifrån mig själv, och min syn. Utifrån det som kommer fram när jag lär känna mig själv och utifrån min situation. Det är jag väl medveten om.
 
Jag tror att vi är många som varit otrogna som ångrar oss från djupet av vårt hjärta. Jag tror att vi är många som önskar att vi hittat de där skaven innan vi gick så långt som till otrohet. Jag tror att vi inte behöver mer skuld och skam och stämplar. Jag tror att vi otrogna också behöver stöd, omtanke och kärlek. Jag tror att vi behöver förståelse, lyssnande, pratande, omtanke. Någon som säger; "du är fortfarande en värdefull människa och jag hör. Jag är ledsen, jag känner mig sviken och jag vill försöka förstå dig".
 
Vi gör alla fel, sviker någon vi älskar, och gör misstag i livet. Det viktiga är - lär vi oss något av det? Blir vi en än bättre version av oss själva? Kan vi försöka att sluta dömma andra? Kan vi försöka att sluta sätta stämplar på oss som gjort fel? Kan vi försöka att se det lite större? Vi är alla människor av samma värld - med samma värde i livet.

Kommentera här: