Våga vara ärlig.

I början, efter att min otrohet uppdagats, hade jag så svårt att vara helt ärlig. Jag skämdes. Jag sörjde. Jag vill inte se att jag kunde vara en människa som gjorde sådana hemska saker. Det var inte den bilden jag hade av mig själv, och det skavde och gjorde så fruktansvärt ont. Ont att svika sig själv på det sättet. Ont att svika någon annan. Ont att inte leva upp till den bild man har av sig själv.
 
Min bild av någon otrogen är en svag och vek människa. Någon som inte vet vem hon är. Som inte kan se konsekvenser och samband, som inte hittat sig själv och som inte kan stå emot impulser. 
Det är inte sådan som jag såg och ser mig. Och det gjorde ju inte det lättare att vara ärlig och sann. Varken mot andra eller mig själv.
 
Senare på resan kom jag till ett läge där jag tvärtom hela tiden och alltid kände ett enormt behov av att vara totalt ärlig. Mot allt och alla. Ingen skulle tro att det var synd om lilla mig, jag hade minsann försatt mig i den här situationen alldeles själv. Då hade jag svårt att veta när jag skulle säga allt och när jag inte skulle det. Helst ville jag bara säga allt till alla - var helt ärlig och öppen. Så alla visste vem jag var! Och vad jag gjort.
 
Min terapeut fick veta allt, hela tiden, och hon ledde mig fram till en fin mellanväg. Alla behöver inte få veta allt, en del behöver få veta delar och andra behöver inte få veta något alls (för de har inte med det att göra). Tack vare henne har jag nog nu hittat en bra väg att börja följa.
Jag tycker fortfarande att det är svårt. Mest för att jag förknippar mina fel med en person som inte känns som jag. Nu lär jag mig att alla människor akn göra de här felen, man är varken svagare, mindre värd eller sämre än andra för det. 
 
Han jag träffar nu, han vet en del, inte allt men att vi sårat varandra - och det räcker. Även om jag i stunder skulle vilja vräka ur mig alla mina fel, så att han vet vem jag faktiskt är - mitt sanna jag. Där behöver jag jobba med mig själv, för man är ju inte sina brister och fel, det är skammen som gör att jag tänker så. Och han behöver inte få all min skit i sitt knä för att jag ska må bättre. Han kan se vem jag är ändå, genom att lära känna mig nu i dag. Genom att umgås och få se mig som den jag är nu. För jag är ju inte den människa längre... Eller?
 

Kommentarer:

1 Popcornlyan:

Jag tror du inte behöver säga till hela världen vad du gjort i ditt förra förhållande.
Jag ser som sagt din otrogenhet som ett steg du var tvungen att göra för att kunna bryta dig loss. Som ett definitivt steg. För det var enda anledningen som var "god" nog för dig att göra slut.
Jag tänker ge dig ett år att sörja. Precis som jag ger mig själv ett år att sörja.
Jag tycker du är modig som vågar se dig i vitögat och göra något åt ditt liv. Som att göra slut var första steget till ditt riktiga jag.
Stor Kram <3

Svar: Men tack <3 Det betyder alltid mer när någon annan säger det än när man själv tänker det. Ett år är nog bra, sedan "måste" man kanske försöka se mer framåt. Jag är ju trots allt lycklig i min nya relation och den behöver också få chansen och utrymmet att växa <3KRAM på dig!
Livet

Kommentera här: