När livet blir svart

Jag älskar han som håller om mig om kvällen. Han som tröstar i telefon. Han som kramar min hand. Han som ser med en blick att något inte är bra. Han som säger att jag får vara ledsen därinne, att det är okej. Att han förstår.

 

Han hjälper mig förstå att jag är värdefull. Att jag är okej precis som jag är.

 

Samtidigt,

jag älskar på ett sätt barnens pappa också, Nu kan jag minnas och se hans fina delar. Jag kan saknar de bra stunderna, minnen och skratt.

 

Jag är livrädd för att han (barnens pappa) ska försvinna ur mitt liv. Att han en dag inte ska finnas där för mig, i mitt liv. Och jag vet att jag inte har någon rätt alls att ha honom kvar. Han har all rätt att gå. Att inte vilja ses. Att inte vilja umgås. Det gör mig så rädd, livrädd.

För jag vill ha kvar honom. Han är en del av mitt liv, fortfarande en del av mig genom barnen. Jag vill att de ska få se oss tillsammans, som underbara vänner. Jag vill att vi ska kunna dela minnen tillsammans fortfarande. Vi har ett band mellan oss av det vackraste som finns - våra barn. Och jag vill att det ska finnas kvar, stark och vackert och respektfullt, fullt att minnen att skapa.

 

Tänk om hans nya tjej inte vill ses, eller att han ska umgås med mig. Jag vet inte vad han vill? Om jag visste att han också såg och ville skapa en fin relation med mig igen - då skulle jag vara lite tryggare. Nu hittar jag inte den viljan hos honom, eller rättare - jag hittar varken ett ja eller ett nej.

 

Livet alltså, upp och ner... Hela tiden.