När livet blir svart

Livet är inte rosenrosa eller bottensvart mörker. Livet är inte onda och goda människor. Livet är inte rik eller fattig. Lycklig eller ledsen. Arg eller glad. 

 

Livet är en gråblandning av allt.

Vi är en blandning av alla färger, former, känslor, fel och rätt, fint och fult. 

 

Han ser livet som svart och vitt. Just nu svart. Han ser mig som svart eller vit. Just nu svart. Ond. Elak. Fel.

 

Jag ser livet som en regnbåge. Som en palett av färger, där de blandas hejvilt. Jag är både svart, röd, gul, grönt, lila och vit. Jag är både glad ledsen, elak, lugn, snäll, fel, fin, fattig, på botten och på toppen.

 

Mina felval med honom är de svartaste, lägsta, värsta delarna av mig. De delarna av mig som jag faktiskt kan säga att jag hatar. Som jag inte kan förstå och som jag skäms över.

De val jag gör nu, de är några av de finaste, ljusaste, lättaste. De är fyllda av omtanke, kärlek, empati och lycka. De månar om andra, och mig själv. De lyfter upp från grunden, de kan vara tunga och färgrika att bära och lyfta fram men mynnar alltid ut i något bra.

 

Det är sådan jag vill vara. Oftast är. Oftast var. En regnbåge, en palett av alla färger, känslor, former och sätt. Någon som fortfarande lär sig. Som alltid kommer att fortsätta göra fel. Som hittat förlåtelsen till sig själv. Som lär känna sig själv från grunden - kanske för första gången någonsin.

 

Det är bara så sorgligt att han inte ser färgerna, att det han ser är svart och vitt. Det är förståligt och mänskligt och helt okej, men kanske inte i all oändlighet. Kanske inte när man tillslut behöver börja se nyanser, anledningar, blandningar av mörkt och ljust. För att hitta förståelse, eller i varje fall lite lite orsaker. Inte ursäkter men sätt som kan ge en känsla av att allt är så mycket mer. Att det finns vägar och djup och gropar som kan vara nästintill oundvikliga att inte trilla i. Särskilt om du inte hittat din egen kärna. Din egen grund. Dig själv.