Bara så ledsen.
Mamma säger att jag ser ut att må allt bättre. Det gör jag. Jag börjar hitta lite mer av mig själv. Eller jag börjar i varje fall att förstå vad som jag behöver jobba mer med av mig själv och hur/vem jag är och vill vara. Men någonstans därunder allt ligger det fortfarande en sådan djup sorg.
En sorg över det som blev, och det som inte blev. En sorg över hur jag kunde svika och såra så. En sorg över att jag och vi inte såg tecknen innan. Och en sorg över en forlorad dröm och familj.
Jag ÄR lycklig, håller på att bli, i det som är nu. Jag är kär i han som finns här nu. Och jag ser med tro och hopp på framtiden. Men det finns ändå en sådan enorm smärta i allt som varit och är. I att ha förlorat något. I att inte leva upp till det som ska vara. I att misslyckas som människa. I att göra något man själv aldrig någonsin trodde att man skulle kunna göra.
Det gör mig bara så ledsen.
Att inte kunna dela och prata om det här med den man sårat och förlorat livsdrömmen tillsammans med - det gör ont. Förbannat ont. Jag önskar att det alltid kommer att kännas lite ont att tänka på det - för det är en lärdom och något förlorat, och så länge det gör ont så finns det kärlek kvar. Just nu är det bara stundtals så stort att det känns som hjärtat ska gå sönder.