Mig själv.
Det är så svårt...
Att försöka tänka på sig själv.
Jag vet ju, därinne, att jag behövde komma hit. Jag behövde hitta mer av mig själv, upptäcka vem jag är, ser vårt förhållande mer på djupet, skrapa mer på ytan. Jag vet att det fanns och finns saker som jag drömde och drömmer om som jag åsidosatte. En del av de drömmar var okej att låta vara drömmar, andra saker som jag saknade och behövde - de var nödvändiga. De saknades, jag visste inte medvetet om det även om jag försökte påvisa det med än det ena än det andra. Jag visste inte bättre. Jag kände inte mig själv bättre.Och därför blev det så här.
Nu ska jag försöka tänka på mig själv. Men det är omöjligt.
Jag vill bara att han ska må bra. Jag vill få vara en del av hans liv. Jag vill att vi tillsammans kan ge barnen en fantastisk barndom, en trygg grund och en tro på framtiden. Tillsammans.
Jag vill bara att han som har mitt hjärta inte ska försvinna. Jag vill att han ska vilja ha mig som jag vill ha honom. Jag är rädd för framtiden, samtidigt längtar jag efter den och en trygghet som fattas nu.
Jag känner fortfarande ett ansvar för mina felval i livet och vill på något vis rätta till dem. Genom att ställa upp, genom att finnas där, genom att hjälpa och stötta och ordna till. Så det blir bra för andra. Men jag har så svårt att bara göra saker för mig själv - det känns som ego och självcentrerat.