Det är inte hjärtat som vacklar
Jag älskar han som rör vid mitt hjärta nu för tiden. Tro inget annat. Tro inte att jag vacklar i vetskapen om jag ska välja honom eller barnens pappa. Jag har valt. Jag vet var mitt hjärta är just nu.
Det är mer vacklandet om att jag gjorde fel den där andra gången. Att jag kämpade för lite. Att jag inte gav de ärliga chanserna. Att jag förstörde en hel familj. Att jag krossade drömmar och framtiden.
Vacklandet om att jag kunde gjort mer. Att jag kanske borde varit nöjd innan. Att jag hade velat veta om vi kunnat få det att fungera.
Jag hade velat veta att jag gör rätt. Att vi/han inte hade kunnat/velat arbetar med oss på det sättet som jag behöver. Att jag inte hade kunnat få det där jag behöver och saknar ens om vi försökte... Jag vet ju att man aldrig kan få veta sådant i förväg. Men, det är där mitt vacklande ligger.
Och i att jag inte vill såra honom.
Det gör så ont att se honom ledsen, arg, rädd och ensam att jag ibland bara vill gå tillbaka. Ta tillbaka allt som det var och lägga mig platt för honom - för att hans börda ska minska.
Då får jag säga till mig själv. Sluta. Du kan inte rädda och bära en annan människa om han inte själv vill ta emot hjälpen och trösten.