Ja, jag var otrogen.

Det är anledningen till att vi separerade. Den omedelbara. Den tydliga.
Om man inte tänker lite djupare, vill försöka se och förstå lite mer. För då finns det oändliga lager av ord och sorglighet.
 
Den direkta anledningen till att vi delade på oss var att jag hade träffat någon annan. Någon som gav både andra ljus, värme, lyssnade, stöttade, såg mig och gav mig bekräftelse för att jag var jag. Någon som öppnade upp ögonen för mig. När det hade hänt, vilket jag skrivit om innan - jag förstår inte att jag inte kunde stoppa det - insåg jag vart vi var på väg. 
Hur kunde jag såra den jag levde tillsammas med på det sättet? Jag gjorde ett sådant grymt felval i livet. Jag kände inte mig själv och jag såg inte vart jag/vi var på väg. Jag ångrar enormt det som hände (att jag svek och sårade). Och det kommer jag att få leva med.
 
Jag bad honom (min man) att vi skulle gå och prata med någon. Vågade inte säga sanning till honom hemma, han har lite humör den mannen. Jag insåg att otroheten kom av andra anledningar, och att vi behövde reda ut det där. Jag ville ge honom och oss en chans - det var ju min familj och den är värd allt slit i universum. Om han ville. Innan vi kom iväg på samtal fick han ändå reda på vad som hänt. Det blev ett helvete. Och där någonstans försvann jag.
 
Hemma blev det total panik. Han hotade. Han skrek. Jag skrek. Vi slogs. Han tog hårt i mig. Han brottade ner mig. Spottade på mig. Jag revs. Han kallade mig alla möjliga ord. Han berättade om allt han önskade skulle hända med mig. Ingen sov. Jag grät. Och borde varit rädd. Ibland bodde jag hos mamma, ibland hemma. Livet var ett helvete. Och jag visste varken ut eller in. Hur hamnade jag där? Vad ville jag? Att leva i det vi var i då - det ville jag inte. Jag såg inga fina sidor hos mannen jag en gång valt att dela mitt liv med. Och vet ni, jag tyckte jag förtjänade det så totalt.
 
Vi gick på ett, eller kanske två familjesamtal. Det fungerade inte. Han var fortfarande så förbannat. Och ärligt talat elak. Jag ville så gärna att vi skulle kunna prata. Att han skulle kunna lyssna på mig - det har nog legat och grott i mig länge att jag vill att han ska lyssna och se mig och mina behov. I vilket fall, jag började i terapi från starten av det här helvetet. Jag kunde inte ta hand om mig själv, jag klarade inte ut det och behövde / behöver fortfarande stöd från någon professionell. Han ville inte gå på varken enskilda eller gemensamma samtal. 
Genom min terapi fick jag bearbeta allt som hänt och hände då. Jag fick redskap att använda. Jag fick nya tankesätt. Jag fick fundera över mig själv, min bakgrund, min framtid, mitt nu och orsaker till varför jag var där jag var. Jag fick lära känna mig själv ännu bättre, på djupet.
 
Tillslut gjorde jag som många runtomkring sagt länge, fixade en egen lägenhet och flyttade. Det var med blandade känslor. Kul att få bestämma helt själv. Sorgligt ur ett familjeperspektiv. Jag fortsatte i min terapi. Jag började med nya intressen, för att få tänka på något annat. Tiden fortsatte gå och livet stod på vänt. Han fortsatte vara elak. Skicka hotfulla eller förnedrande sms. Ringa och skrika. Jag var ömsom förbannad och arg, ömsom så totalt nedbruten och ledsen, och vid små små tillfällen lite lite glad.
Troligen var han också så totalt sorgsen, sviken och ledsen. Bara det att det kom ut i ilska. Och ingen kunde få honom att vilja försöka ta hjälp, prata med någon utomstående. Lyssna. För allt var bara mitt fel. Hela hans liv, allt han gjort för mig - bortkastat och onödigt. Jag har förstört hans liv. Jag har förstört hans framtid. Hans familj. Hans dröm. Så är det säkert. Jag har förstört den drömmen jag hade också. Det är bara det att jag kan se orsakerna, de bakomliggande anledningarna. Att det fanns annat som gjorde att jag inte kände och förstod mig själv bättre då. Jag hade inte den mognaden då, den insikten och kunskapen om mig själv.
 
Vi försökte umgås. Ville nog båda två att det skulle fungera - att ses och vara tillsammans. När man har barn tillsammans är ju den högsta önskan att de ska få vara med både mamma och pappa. Jag tyckte det var svårt. Han var bara elak när vi sågs, kunde inte hålla igen på orden. Och jag blev alltid bara tom och ledsen efteråt. Sedan var jag osäker på oss - ville jag att det skulle lösas? 
Jag hade ställt krav på att vi måste gå och prata tillsammans, annars vill jag inte fortsätta. Han tyckte inte att jag hade minsta rätt att ställa några krav. Men den relationen som vi hade då - det hade inte löst sig av sig själv. Jag såg att det hade fattats saker i vår relation tidigare, som ledde fram till otroheten, och om inte de arbetades med och kom fram i ljuset så skulle vår relation aldrig kunna bli på det sättet som jag insett (genom terapin) att jag saknat/behövt och önskat länge. Jag ville inte bara gräva ner all skit. Jag ville att vi skulle reda ut, lösa, prata om, hitta en ny väg - kanske tillsammans. Jag kunde inte lova det, för det berodde ju på om jag såg att han verkligen såg vad jag såg att vi behövde och att jag såg framsteg hos honom också. Då blev han arg igen, om jag inte kunde lova - så varför försöka? Hur kan man lova, när man inte vet om det kommer fungera så att vi alla mår bra...
Allt var och är mitt fel. Och allt ska lösas av mig. Det är jag som gjort fel. Och det är jag som ska ordna upp.
 
När jag flyttat var det som att jag kunde andas lite. Jag försökte göra roliga saker. Jag arbetade med mig själv. Jag fortsatte kämpa för oss. Att vi skulle försöka lösa våra problem, och sedan se om vi kunde välja varandra igen. Han såg bara min flytt som ännu ett teckan på att jag inte ville ha oss längre. Allt är väldigt svart eller vitt hos honom. Jag behövde komma ifrån för att kunna bli hel igen. Han fortsatte tvärvägra på samtal, både enskilt och tillsammans. Och jag kände att nej, om han inte kan göra det för oss då har vi inget att bygga på. Så sorgligt. Så tillsist lämnade vi i ansökan om skilsmässa och fortsatte försöka överleva på varsitt håll. För mig var och är han fortfarande så viktig, jag vill att vi ska kunna umgås och jag vill honom så väl i livet. 
 
Han har aldrig tyckt att jag visat eller gjort på rätt sätt för att visa att jag ångrar mig. Helst skulle jag krypit på knäna för honom och bönat och bett att han skulle ta mig tillbaka. Jag ser andra saker, jag har stannat kvar genom alla elaka ord, alla håda tag, alla sömnlösa nätter. Jag har gett chanser, följt med i bilen för att prata och på promenader - fast jag inte alltid känt att jag velat och orkat. Jag har försökt att vi ska ses med barnen, jag har kommit när han velat ses. Jag har bokat otaliga tillfällen för professionell hjälp för oss. Jag har skrivit brev och försökt berätta hur jag tänker. Och jag har bett om förlåtelse - från djupet av mitt hjärta. Jag har inte kunnat göra mer - utan att trampa på mig själv. Ändå är det inte tillräckligt. Och när jag frågar vad mer som skulle behövas - då finns det inga svar. 
 
Det sättet som han reagerade på, det kan jag i efterhand tycka är okej ett litet tag, men inte i månader och år. Tillslut måste man försöka se sin del. Se sina egna brister och våga och vilja försöka förstå och ta tag i saker. Verbal misshandel (som min terapeut kallar det) och delvis fysisk det är under inga omständigheter okej, säger hon. Jag tyckte och tycker fortfarande att jag kan ha förtjänat det. Inte längre, men då, ett litet tag. 
Klart att man har rätt att bli både förbannat, arg, sårad, ledsen och tappa sig själv när man blir sviken på det sättet. Det förstår jag. Och det känner jag med honom. Vad jag inte kan förstå är att han inte ser en enda liten god del i mig längre. Jag har ljugit om vem jag varit hela vår tid tillsammans. Jag har lurat alla med att jag är så god och snäll och omtänksam. I hans värld är jag bara skit och en dålig egoistisk människa. Fortfarande. Det gör mig så fruktansvärt ledsen. Det finns ingen empati och omtanke om mig alls, varken som någon man älskat, som hans barns mamma eller som en vän.
 
Nu ser jag mest en trasig människa som behöver hjälp. Som inte tar sig ur sitt sätt själv.
 
Min önskan har, sedan jag insett att det inte kommer bli vi som det är nu, varit att vi ska kunna visa respekt, omtanke och empati för varandra. Att vi skulle kunna umgås och göra saker tillsammans med barnen. Att vi brydde oss om varandra. 
Jag är där nu. Jag vet att jag älskar honom - som pappa till mina barn. Jag vet att han är viktig för mig, att jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra. Jag önskar att vi kommer kunna umgås på ett härligt sätt med varandra en dag - det är min dröm.
 
Och jag önskar att han en dag kan förlåta mig ♥
 

 
Inget av det här är några ursäkter eller bortförklaringar till att jag var otrogen. Det kan inte bortförklaras. Det är något som jag får stå för. Jag gjorde ett felval. Jag svek och sårade någon jag älskar. Det kan snarare ses som att de flesta fel vi gör i våra liv bottnar i så oändligt mycket mer. Vi kanske inte känner oss själva tillräckligt väl. Vi är inte mogna för att förstå vissa saker ännu. Vi vågar inte stå upp för oss själva. Vi är inte där med den förståelsen som hade behövts för att vi inte skulle göra de där felen. Vi är värda förlåtelse. Vi är värda en andra chans - på ett eller annat sätt. Särskilt om vi själva visar att vi förstått att vi gjort fel, bett om förlåtelse och blivit bättre människor genom det.
 
 

Kommentarer:

1 Maria :

Sån igenkänning på allt du skriver! Det är som att det skulle kunna varit jag som skrivit de flesta av dina inlägg, det är nästan läskigt. Som att vi lever parallella liv och gått/går igenom samma saker. Tack för att du delar med dig <3

Svar: TACK <3 Och vet du, jag känner en sådan samhörighet och lättnad av att få veta att det finns fler av mig / som mig. All den ångest, oro, tårar, känsla av att vara så värdelös och dålig - den blir lite mindre av att se att alla kan göra fel och misstag och att jag inte är ensam.Stort TACK för att just du läser! KRAM till dig! <3
Livet

Kommentera här: