Livet....
Jag lever så dubbelt på något vis. Det pendlar upp och ner hela tiden. Han, den som fått mitt hjärta att slå hårt igen, han finns alltid där. Jag vill ha honom där. Jag drömmer om en framtid tillsammans med honom, om gemensamma saker, om att åldras och uppleva livet tillsammans.
Så slår verkligheten till. Honom som jag sårade och svek så enormt. Varför? Han som jag en gång valde att dela mitt liv tillsammans med. Varför? Kunde det blivit annorlunda? Kunde vi hittat en annan väg tillsammans? Varför gjorde jag så...
Det hade nog varit lättare att gå och fortsätta framåt om jag inte förstört allt först. Eller? Hade jag inte gått då, var det en feg omedveten väg ut. Jag hade i alla fall inte haft det bagaget att bära på, och det hade underlättat tror jag.
Kommer han att kunna förlåta mig?
Kommer jag att kunna förlåta mig själv... Kommer jag att hitta svaren på varför-frågorna som maler i huvudet. Kommer jag att kunna få en fin relation till barnens pappa igen. Hur ska jag gå vidare. Jag känner mig som världens avskum utifrån mina fel. Jag vill att vi ska hitta en fin relation till varandra - han är så värdefull för mig.
Och så han, som finns nu. Som är så annorlunda. Som står kvar i alla mina utbrott och tårar. Som är tydlig med att jag ska må bra. Som ser saker och gör saker, genom att han ser vad jag behöver... Jag vill bara må bra igen, hitta en stabil grund och bygga upp ett liv med honom. Jag vill bara må bra igen ♥