Skuldbeläggande o bakåtsteg
Senaste gången hos den varma kvinnan som lyssnar pratade vi lite igen om det här med att jag ältar och inte kan släppa de fel jag gjort. Det jag ska försöka med framöver är att bara sätta ner foten och ta ett kliv fram. Det där felvalet kommer alltid finnas där, men det behöver få hamna bakom min rygg nu. Jag behöver sluta anklaga mig själv mer nu.
Hon tycker att det börjar bli osunt och inte rätt att jag fortfarande anklagar mig för det där. Hon förklarar det med att den jag var då inte visste bättre - jag var inte mogen för att förstå och se det som kom att hända. Och att straffa sig själv för att man inte är mogen och förstår, det låter ju väldigt märkligt.
Som att hon jämförde det med när barnen gör fel - då anklagar jag ju inte dem i all oändlighet, utan kan se att de inte visste bättre. Och nu har de lärt sig något av det. Vi är alla människor och kan göra fel.
För att kunna gå vidare behöver jag också stänga hinken till mina egna (och andras) anklaganden och skuldbeläggande när det gäller just min otrohet. Bildligt sett har vi tillsammans (livlinan och jag) målat upp en bild av hur det ska fungera. Varje morgon när jag vaknar ska jag lägga på locket på min skuldhink (i det här fallet) så andras och mina egna skuldbeläggelser inte kan komma in, utan studsar tillbaka. Och varje kväll, när jag är hemma och ska sova, i trygghet och lugn kan jag lyfta av locket igen och låta allt få sväva fritt ett tag under natten.