Känslorädsla.
Den där rädslan för att jag driver på till att han ska vilja mer igen, den ligger och gror lite. Samtidigt tänker jag att det bara är så egoistiskt och självförtroende-aktigt att tro sådana saker. Som att jag är så himla bra och fin. Som att han bara vill ha mig...
Det är inte så jag menar och tänker. Jag är bara rädd att jag är för på. Att det upplevs som att jag vill mer. Ändå, jag är bara jag. Jag är som jag tycker man ska vara mot en riktigt fin vän, någon man känner respekt och omtanke om. Inte mer än så. Och han kanske känner likdant, att det är skönt att vi bara kan umgås. Som två vänner som delat och delar många saker och upplevelser av livet. I så fall skulle jag vara så glad och lycklig.
Jag tog upp det här med kvinnan jag går till och pratar, och hon frågade mig en så klok fråga; "men vems är ansvaret att han kanske kan känna så?" Och jag insåg att, ja det är nog inte mitt ansvar egentligen. Om jag beter och agerar så som jag tycker är riktigt och rätt mot honom - då är det mer hans ansvar om det kommer känslor som inte borde vara där. Och likadant tvärtom så klart.
Så, för egen del tänker jag se honom som en vän jag lär känna på nytt. En person som jag trivs att umgås med. Som jag tycker om, och bryr mig om. Någon jag skulle vilja ha kvar i mitt liv, och en dag kanske få visa upp för han som har mitt hjärta - för att jag är stolt över att ha en sådan vän.