Terapitid

Jag har varit hos kvinnan som funnits med på resan sedan fallet. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Jag har varit så ärlig hos henne. Hon vet mest, känslor och tankar, funderingar och skam.
 
Och nu, jag och barnens pappa har tagit ett steg framåt. Det känns som att vi har påbärjat en resa mot att lära känna varandra igen, bli vänner. Det känns som att jag förlorade min man och börjar finna en fin vän. Jag hoppas det. Det är ju det som jag kämpat för länge nu. Ett av mina mål efter helvetet.
 
Hon vill att jag ska fråga honom om vi kan prata ut en ordentlig gång om det som hände, det innan och det efter. För at jag har kommit fram till att det är ett av hindren som gör att jag inte kan läka vidare och fortsätta fullt framåt.
 
Jag är såklart lite orolig för det här. Tänk om han blir arg. Tänk om han inte vill. Tänk om det förstör det som vi börjar bygga upp lite igen...
Men, jag ska fråga. Trots oron. En dag i sommar när det känns sådär fint, lugnt och bra. Då ska jag fråga. Trevligt, försiktigt och vänskapligt ska jag fråga. Utan minsta förutsatt tanke om vad svaret kommer bli ska jag fråga.

Kommentera här: