Jag ville inte lämna...
Hon säger "du ville ju inte lämna"
Och det är så sant. Jag ville inte lämna och gå vidare. Jag ville förstå, få förlåtelse, ta tag i de brister vi hade, jobba vidare tillsammans, hitta en starkare väg ihop.
Det går inte om inte båda vill, jag kunde inte hålla oss flytande, på vägen, hålla oss uppe när han inte ens sträckte ut ett lilllfinger. När allt jag ville och försökte med inte fick minsta respons, då gick det inte tillslut. Ena halva kan inte hålla en relation vid liv - inte alltför lång tid och inte när man redan fallet ner i avgrunden. Det är ett samspel och ett givande, ett tagande, ett kompromissande, ett läskigt sätt att möta sina rädslor, att våga och vilja saker för varandra.
Vi kom aldirg dit. Jag fick inte den responsen. Efter en tid gick det inte att fortsätta. När vi inte kunde prata alls. När ilska, elakheter, våld och hot fanns kvar. Och inte små tecken på vilja och försök, då såg jag ingen annan väg än att gå. När man inte kan se sig själv och sin roll då är det svårt att visa att man vill. Och när man inte kan hitta sig själv för att det är för mycket svart, då kanske man måste göra något som man egentligen inte vill.
Jag förstår ju att jag gjort fel. Att det var otroheten som satte bollen i rullning. Den som drog upp saker till ytan. Att det var så fel, fult och elakt. Jag fattar att ahn blev arg, känner sig sviken. Det är mycket skuld och skam i det här. Samtidigt, ska jag se helheten så behöver jag förlåta mig själv för att jag gjorde fel. Det fanns fler saker där bakom, jag är inte mer än människa (med rätt att göra fel - just för att jag bara är människa), och jag visste/kunde/förstod/kände inte mig själv bättre just då. Jag såg inte och förstod inte de där hintarna som kom innan - som jag borde att sett och börjat jobba med. Tyvärr. Jag är så ledsen för det.
Jag ville inte lämna. Jag ville inte skiljas. Jag ville inte såra och svika. Jag behövde något mer. Som jag inte förstod. Och allt blev fel. Jag bad om förlåtelse. Jag gav chanser. Jag ville ordna upp det. Jag ville ge oss en riktig chans till. Det gick inte. Tyvärr. Jag är så ledsen för det.
Jag kan leva med att jag inte ville lämna, det var inte avsikten med de fel jag gjorde. Det var inte så jag tänkte eller ville. Jag förstod bara inte mig själv. Jag kände inte mig själv så bra. Jag visste inte bättre.
Och i hjärtat känns det fint att veta att jag inte ville lämna. Och att jag faktiskt gav chanser. Trots de fel jag gjorde. Jag kan inte ändra dem, jag kunde inte ändra dem när jag väl förstod. Jag kunde försöka mer. Kämpa för oss. Ge oss chanser och försök. Och det gjorde jag.
Min terapeut säger att hon aldrig sett någon, i min situation, som kämpat och gett så många chanser till någon att försöka igen. Det värmer att höra. Jag är kanske en god människa trots allt? Bara en som gjort fleval och fel i livet ibland...