Har jag haft för bråttom?

Han säger det. Att jag stressar. Att jag har för bråttom. Att det vi hade inte kan betytt något för mig, eftersom jag stressar in i något nytt. Jag vet inte jag?
 
Han säger att om jag inte "skaffat" någon annan så snabbt, då kanske vi hade kunat umgås mer. Vara bättre vänner. Inte nu, inte när jag så snabbt sökte någon ny.
 
Det är ju inte så det är eller var.
Eller?
 
Jag hade inga tankar på att träffa någon alls. Jag skulle finna mig själv. Hitta min kärna. Min styrka och grund. det var min plan. Jag dejtade inte ens. Jag umgicks med vänner. Gjorde roliga saker. Gav nya intressen en chans. Försökte glädjas lite mitt i all ångest och sorgsenhet. Jag såg inga tecken på att han ville reda ut saker, så jag försökte att gå vidare. Insåg (i klara stunder) att vi nog kanske inte skulle kunna hitta det där tillsammans som saknades.
 
Så dök han upp. Han som tog sig in i mitt hjärta. Han som stannade kvar trots att jag (omedvetet/medvetet) försökte skrämma bort honom med alla medel - även om jag ville att han skulle stanna kvar. Han var som en magnet - jag ville så gärna vara med honom, men var så rädd för att glömma de där delarna som var viktiga för mig just då.
Han kunde ge mig tid att få hitta mig själv (vilket jag fortfarande jobbar med), han lyssnade, han tröstade, han peppade, han förstod, han höll sig undan, han stöttade, han var snäll och han visade mig sådan respekt. Allt det där som han fortfarande gör.
 
Och jag kunde inte värja mig. Jag ältade och funderade. Tänkte att ska jag förstöra en eventuellt fin relation för att jag inte känner mig färdig med mig själv, för att det inte passade in i planen eller i vad jag sagt om hur jag skulle leva? Jag kunde inte det, jag ville inte missa honom - förlora chansen som kanske fanns. Som jag anade mig se...
Så jag satsade, eller snarare jag tänkte att jag ger det tid och en chans. Så får vi se - kommer han att stanna kvar så är han värd det annars är det väl bara att gå vidare. Det svåra för mig var (är fortfarande) att våga släppa och vara självständig när jag väl fick känslor för honom. Så rädd att han ska försvinna.
 
Och så blev det vi.
 
I vissa stunder kan jag tänka att jag kanske ändå stressat på mig själv. Sökt bekräftelse hos andra. Inte kunnat landa i att vara själv. Hitta min egna trygghet. Vara bara mig - utan någon annan. Känna mig viktig och värdefull ändå. Samtidigt känner jag att jag behöver kunna hitta den där värdefullheten vare sig jag har en relation eller ej - den borde finnas där på samma sätt oavsett. Med honom känns det som att jag kommer kunna göra det. jag får ju vara mig själv fullt ut, jag får älta, prata, gråta och vara fånig/larvig/känslig... Så jag kommer nog kunna hitta allt det där i varje fall. Självständighet!
Och nej, jag letade inte pojkvän. Jag kanske sökte bekräftelse, flirtade lite, vad social och glad - inte mer. Och det borde väl vara okej?
 
Tyvärr ser min vän (fd man) bara stressen över att jag så snabbt ( om det nu var så snabbt?) fick en ny relation. Han kan inte tro att jag kan ha älskat honom på länge, när jag så snabbt fann en ny. Och det svider, sårat och förstör vår relation. 
I min värld handlar det mer om att jag inte älskar honom på det sättet längre. Och sorgligt nog har nog den kärleken vissnat lite pö om pö utan att jag själv märkt det. Dödsstöten blev otroheten. Jag älskar honom fortfarande - som en fin vän, som någon jag delat (och gärna delar fler) dagar tillsammans med, som den som gav mig de finaste skatterna. Vi kan inte prata om det, så jag kan inte förklara det. Och jag är osäker på om han har det djupet att ens kunna förstå det... 
 
Om han kunnat, velat, förstått så kanske vi hade kunnat hitta varandra igen - just nu finns inte den chansen. Jag kan inte vara med någon som inte kan se och vill försöka förstå vare sig mig, situationen eller helheten avd et som varit och är.
 
Så, har jag haft för bråttom?
När är det för bråttom? Finns det någon tid för när det passar sig att träffa någon ny? Är det relevant? Kan man älska någon ny och fortfarande sörja det som varit? Har jag stressat?
 
Jag vet inte.
Kanske kan svaren komma längre fram. Det jag vet är att jag är lycklig i grunden, även om dagar och stunder är tunga och mörka. Jag är lycklig över han som nu har flyttat in i mitt hjärta. Och jag önskar av hela mitt hjärta att min vän (fd man) också ska hitta den känslan. Att vi ska hitta en omtanke och respekt för varandra. Att vi ska bli vänner på riktigt igen. Att han kan förlåta mig en dag.

Kommentarer:

1 Popcornlyan:

Vet du jag förstår precis, kärleken kom in i mitt liv med för tidigt för vad som skulle anses normalt. Men min kärlek till honom dog 2016 helt och hållet och hade sedan 2012 varit på uppehället. De ligger bara efter i tiden. Man är mentalt före med ljusår. Men samtidigt måste man förstå honom. Ditt ex.
Jag tänker att jag får arbeta med mig själv med den här nya människan jag är med.
Jag tycker det är bra. Du var redo. Det är bara att du kan arbeta med den du är och vill vara med honom. Han är rätt för den här delen av resan. Han är det stöd du behöver just nu.
Du kan inte ta den hänsynen till ditt ex. Han kommer inte va nöjd hur länge du än är singel, eller hur du än gör. Han kommer inte vara nöjd. För han har levt och du har varit olycklig. Han har svårt att hantera det omvända.

Kommentera här: