Påminnelser varje vecka...

I förrgår var ingen bra dag. Det är aldrig en bra dag när barnen ska vara hos pappa istället eller när de kommer till mig. Så mycket som bubblar upp just den dagen / kvällen. Antingen sitter jag där själv i soffan (ensam, ledsen, och så sorgsen över hur livet blev). Eller så sitter jag där med två sovande barn - det är fint och varmt för hjärtat - samtidigt som sorgen och saknaden över en familj på ett annat sätt gör sig så enormt påmind. Samt omtanken över att han - barnens pappa - sitter ensam hemma istället och saknar...
 
Och nu senast. Känslorna bubblade över till nästintill max. Jag kände sådan sorg och ensamhet och nederlag. För situationen, för oss, för vad som skett, för mina fel jag gjort, för det som fanns som en självklart dröm en gång.
För att det jag önskat och tänkt i mitt liv föll så totalt platt. och halvvägs där försvann också en massa tid att umgås med de människorna jag älskar mest. Sådan sorg bara så totalt rakt in i hjärtat.

Kommentera här: