Saknaden som aldrig tar slut

När ångesten över oss som vuxna lagt sig kommer ångesten över barnen och det man missar. Vardagen. Få stoppa om dem varje kväll. Höra om skolan och vad som hänt. Vara en del av deras vardag. Krypa ner och läsa saga. Trösta. Lära oss saker tillsammans. Laga mat ihop. Avstyra bråk. Allt. Jag saknar allt. Även det som man kanske tror att man inte kommer / skulle sakna - det saknar man ännu mer!
 
Det finns ju ingen lösning på just det. Vi bor på olika adresser, barnen ska få lika del av mamma och pappa (det tycker jag är viktigt) och så här är det. Vi har delat på oss. Och även om jag kan önska att vi kunde bo ihop för barnen, så fungerar inte livet riktigt så. Vi behöver vuxna relationer också, och när de inte fungerar som de ska då blir det anorlunda. Och vad ger det barnen för bild av ett parförhållande? Bara att svälja tårarna och lura hjärtat med något annat...
 
Ändå, den där saknaden.
Sorgen och stressen över att missa, att inte kunna ta del av, att sakna...

Kommentera här: