När livet blir svart

Jag tappade bort mig själv. Eller kanske att jag aldrig riktigt hittat mig själv.

 

Vi tappade bort varandra. Eller kanske att vi aldrig riktigt funnit varandra på djupet.

 

Vi glömde bort att se. Eller kanske att vi aldrig någonsin sett varandra på riktigt.

 

Vi började ta varandra för givet. Eller kanske att vi aldrig någonsin förstått att uppskatta varandra fullt ut.

 

Livet är inte som det ser ut att vara alltid. Ibland vet man inte ens om det själv. Förrän något händer, eller någon kommer i ens väg. Något som skakar om, som gör att man vaknar till igen. Och börjar ser med lite klarade ögon.

Mitt jag glömdes bort. Tappade bort mig. Försvann. Vardagen rullade vidare. Och jag levde varje dag för just vardagen.

 

Jag hade tecknen framför ögonen, men såg dem inte. Färre kramar. Mindre prat. Var och en på sitt håll. Inga djupa diskussioner. Ingen nyfikenhet på den andre. Liten vilja att lyssna och se. Att kompromissa, dela med sig och vilja för någon annans skull. Tänka på framtiden tillsammans. Se tröttheten i någon annans ögon. Vila huvudet mot en axel. Hålla handen. Känna värme. Lyssna. Prata. Vilja veta. Se och känna. När skrattade vi tillsammans sist?

 

Det gick för långt. För jag tänkte alltid att - vi har det så bra. Vi finns här. Vi är tillsammans. Vi bråkar inte. Vi delar helgerna. Vi är hemma. Vi är en familj. Nu inser jag ju att det inte räcker. Vi kan leva under samma tak, ha fredagsmys tillsammans, gå till lekparken ihop - och ändå känna sådan ensamhet och längtan. Det kan vara fint och bra, tryggt och varmt. Saknas kan i varje fall närheten till hjärtat och tankarna, förmågan att se varandra rakt igenom. 

 

Jag trodde nog (eller jag var helt omedevten om det just då) att jag kunde ha det så. Att det var så det var. Men, i min värld, man blir inte intresserad av någon annan om man tillgodses med de delarna i sin relation. Det saknades att se varandra - genom allt. Och oj vad jag önskar att vi förstått det då. Innan otrohet och smutskastning. Nu blev det inte så, vi var inte mogna, redo och hade lärt oss det. Kanske hade det inte fungerat i alla fall. Kanske hade det gjort det. Som med alla vändningar i livet - kan vi bara se tillbaka och lära oss av det som varit. Sedan rikta blicken framåt. Och stå stadigt med fötterna i nuet.

 

Jag är så ledsen för allt. Det var så det hände. Ibland vill livet tydligen lära oss en läxa på värsta tänkbara sätt. Tyvärr.