Ältande och sorg.
Så är det här igen. Ältandet. Det tar inte slut. Inte ångesten, sorgen och oron heller, Eller ledsamheten.
Jag har börjat se mönster, att det går i cykler. En del i samband med andra cykler, jag antar att man är olika känslig olika tider i månaden / året / veckan... Jag försökdr att hitta sätt att hantera detta. Det är svårt när jag själv inte ha svaren på det som gnager och skaver. Kanske är receptet på lycka att ta tag i allt för en gångs skull. Skriva en lista och bara göra. Och sedan vila tryggt på de svar jag får fram?
Jag kan inte sluta känna sorg över det som förstördes och försvann. Det lättar att skriva. Att få dela tankar och oro. Men att känna att man svikit och sårat någon annan så djupt. Att man själv gjort något som man inte någonsin trodde om sig själv, svikit sig själv så hårt. Det går fortfarande ont. Och gör mig ibland också arg.
Jag undrar hur livet varit om jag inte varit otrogen. Hade jag varit nöjd och lycklig då? Hur ska jag få svar på den frågan. Jag minns ju inte ens hur det var innan, jag är rädd att jag ändrar på verkligheten - till fördel eller nackdel. Hade vi kunnat lösa det som skavde? Hade han velat det. Var det jag som hade för höga förväntningar på oss, relationen, på honom?
Inte heller tvekan försvinner. Vad vill jag? Vem är jag?
Var jag för snabb med att flytta, skilja mig, starta ett nytt förhållande...