Är du lycklig?
Han frågar mig ibland, just de orden. Är du lycklig? Efter alla de andra frågorna, om jag mår bra, är glad, är mätt och så vidare... Och sedan Är du lycklig? Som att det är grundfrågan. Den viktigaste.
Och kanske är det så?
Jag har aldrig tänkt så. Jag har tänkt att kärlek, glädje, må bra är viktigast. Vara kär och älska. Kanske har han ändå rätt, när jag tänker efter. Om grunden är lycka - oavsett någon annan - då är man väl också trygg, glad, kär och mår bra. I sig själv.
Att hitta lyckan i sig själv borde väl vara något av grunden till att hitta meningen i (med) livet?