Hjälpa mig själv...
Jag jobbar med mig själv, som aldrig förr. Det är så viktigt. Att jag inte sett och förstått det tidigare. Kanske behövdes det en kris för att jag skulle hitta fram dit. Bara sorgligt att det behövdes svek och sårande också...
Om jag ska överleva, leva och finna lyckan helt igen då behöver jag det här. Jag känner det så starkt. Sedan tappar jag det i bakhuvudet ibland, då blir det svagt och svårt att få fatt i. Det händer när jag inte mår så bra, när jag ältar, oroar, sörjer och funderar. Just i de tillfällerna när jag som mest och bäst behövt det där arbetet, då kan jag inte förmå mig att ta fram det.
Jag tänker att jag borde sätta tid för det varje dag. Hitta strukturer och rutiner för det. Sätt som tillsist kan komma av sig självt, även när jag är där nere och behöver det som mest. Det gäller nog bara att hitta styrkan att arbeta mig dit. Och att vilja, våga och orka avsätta tid till det. Prioritera!
Resan med mig själv behöver få gå hand i hand med barnen, vardagen, nya kärleken, skilsmässan, arbetet med relationen till barnens pappa och före all skuld och skam. Jag är okej som jag är, med mina brister och fel. Och jag har rätt att må bra, vara glad, få känna kärlek och andas lugnt igen. Vara lycklig helt enkelt.