När livet blir svart

Sig själv och andra.

 

Det är ett rent helvete, det vet jag nu av erfarenhet. Sviker man djupt så sårar man djupt. Och då faller man djupt också. Jag har lärt mig, och lär mig, saker av det här. De erfarenheterna vill jag inte vara utan, fast jag hade gärna lärt mig dem på ett något mildare sätt.

 

Tänk dig att du är en peson som aldrig någonsin vill såra eller skada eller svika eller göra någon annan människa ledsen, inte ens det minsta lilla. Tänk dig att du är sådan som alltid (nästan) sätter andras välmående och vilja och önskan före din egna, eller på samma plats. Att du mår fysiskt dåligt av att sätta din önskar före någon annans, så dennes önskan inte blir så som de vill.

Tänk dig i allt det här att du är en hsp-person. En sådan som lätt känner av andras känslor, tar in dem, gör dem till dina egna. Att du vill hjälpa och stötta andra så att de ska må bra. Tänk dig att du är en väldigt omtänksam och givande person, en sådan som faktiskt mår bra av att anpassa sig. Som verkligen vill styra upp saker så att alla känner att de får det som de vill. Att du i ditt hjärta har en enorm vilja att hjälpa, stötta, finnas där, och har en väldigt stor omsorg om andra. Att det är sådan du är, sådan du blivit, växt upp till och det du har som värdegrund i ditt liv.

 

Tänk dig att du efter allt det här gör det du längst bak i livet aldrig trodde om dig själv. Du sviker. Och sårar. Något enormt. I något du inom dig inte alls tycker om, något du egentligen hatar och inte ser något av dig själv i. Och så står du plötsligt där. Mitt i allt det där. Med dig själv. Med dina värderingar, som plötsligt försvann en stund och nu knackar på igen. Du står där med sveken, sorgen, skulden och skammen. Hur kunde du. Hur kunde just du. Och varför? Och framtiden, hur ska den någonsin kunna lösas - bli bra igen. Och varför?

 

Du undrar vem du är. Var du är. Varför du är. Du varken hittar eller känner igen dig själv. Du har sådan enorm ångest att du helst inte vill leva. Du hatar dig själv för allt det där. Och förstår inte. Kan inte se något i livet som känns som att du är du. Du har tappat bort dig själv. Fallit ner i det djupaste hålet mot avgrunden.

Varje kväll somnar du med en klump i magen. Tårar i ögonen. Ett spruckit hjärta. Och en bottenlös blandad känsla av otillräcklighet, skuld, skam, oro och sorg. Inget finns som kan ta bort något av det. Och sedan vaknar du, en millisekund utan de där känslorna i kroppen. Och så trillar de in, faller över dig som stora svarta moln, äter upp dig. Tar sig in i varje cell och sprider sig i hela dig igen. Och så är du tillbaka där du somnade. I allt det svartaste svarta. Hopkrupen som en dammtuss i sängen med den enda längtan att det ska bli kväll och natt igen. Mörkret är en vän i sådana tider. Mörkt, omslutande och döljande för alla fel och brister. Och allt det här tar aldrig någonsin slut.

 

Samtidigt ska du vara stark, för andra. För dig själv. För att det är du som var den som svek, och då kan du inte vara den som mår dåligt. Du ska veta vad du gjorde, och du ska stå upp. Du gjorde felen, du svek och sårade och du visste mycket väl att det skulle bli så här. Så ligg inte där och må dåligt. Det är inte din roll. Det är den sviknes roll. Denne har all rätt att känna allt det där. Allt det där som du känner, som du inte borde/ska/får känna. Och du faller ännu längre ner. Plötsligt ser du inget värde alls i dig själv. Vem kan vilja vara med en sådan som dig. En sådan som du, som gjorde sådana saker. Du är en skam, en ovärdig fläck som inte kan tvättas bort. Du fejkar till max, för du är inte stark alls. Inte någonstans. Ingenting. Du är ingenting.

 

Så ont kan det göra att svika.

Sig själv och andra.