Att svika utan förlåtelse
Kan man någonsin förlåta sig själv för att man svek och sårade den man lovat livet?
Ska jag svara i dag, så känns det som ett nej. Jag kan inte det. För jag kan fortfarande inte förstå hur jag kunde göra så... Jag kan inte se mig själv i det. Det stämmer inte någonstans med mina grundvärderingar, min empati, mitt sätt att alltid vilja sätta andra framför mig själv.
Och även om jag kan se tillbaka på de saker som inte stämde i vårt äktenskap, så kan jag inte sätta dem som skuld för att jag svek. Det finns liksom ingen och inget annat att lägga någon skuld på än mig själv. Och det blir så stort och tungt att bära själv.
Det går lite framåt för oss, vi kan prata lite mer utan att bråka. Han vill inte lyssna, eller kan ens se minsta lilla fina i mig / ge mig något litet som jag behöver. Ibland tänker jag att han nog fortfarande bara vill såra, hämnas och göra livet skit för mig. Inte ens när jag frågar vad jag kan göra...
Det hjälper inte att jag har en ny relation, där känns det som han tror att jag kan hitta min lycka. Och jag är inte värd att må bra. Men man hittar inte lyckan i någon annan. Så länge jag inte kan acceptera mina fel, är det svårt att vara helt lycklig. Jag tycker ju om mina barns pappa. Jag vill honom så väl. Jag har alltid satt honom före mig, och gör ibland fortfarande. Han såg det inte då, och han ser det absolut inte nu. För man är inte otrogen mot någon man älskar. Eller, kan man vara så förlorad i sig själv att man inte förstår och ser konsekvenser och handlingar i relation...
I vilket fall, jag har fortfarande nej som svar på frågan. Jag önskar att jag en dag kommer känna att jag har förlåtit mig själv. Den dagen ska jag ge mig själva en stor kram, säga att jag är lika värdefull som andra och att jag är okej som den jag är.
Förlåtelse; att kunna se brister och handlingar i relation till person. Att acceptera att ingen är perfekt, att vi sviker och sårar. Och att våga och kunna ta på sig den skulden det medför och från hjärtat säga att man ångrar.
Hej vännen som jag inte vet vem du är och du vem jag är. Vet du, jag tror inte att du har lovat honom livet. Den enda du kan lova livet är dig själv.
Sedan vet du, du kan inte offra dig själv för en handling. Ja, du var otrogen. Du behöver faktiskt inte din exmans godkännande och att han ska tycka om dig. Det du behöver är att han är en bra far åt dina barn. Jag tycker inte du ska offra dig längre för hans skull. För det låter som att du inväntar hans godkännande för att få må bra igen. Att du vältrar dig i hans onda öga och att du är ute efter att pleasa honom precis som du gjorde under ert förhållande. Jag tycker du ska sluta med det.
Du behöver inte hans förlåtande och du behöver inte hans godkännande för din lycka. Ja, jag vet jag låter hård. Men så länge du vänder ut och in på dig själv och straffar dig själv för att du går emot dina egna värderingar. Och har honom som måttstock för din förlåtelse och ditt värde så kommer du själv inte kunna gå vidare. Tro mig. Ni har olika liv. Han kan va taskig mot dig och du förtjänar inte det. Så vet du vad. Tänk så här. Otroheten var ett avstamp för att bli ditt bästa ja. Det var kraften du behövde för att gå vidare. Det var det du gjorde för att du inte klarade att gå. Så då gjorde du något i dina ögon oförlåtligt så du inte kunde gå tillbaka till honom. För du ville innerst inne inte leva med honom men klarade inte mentalt att gå utan en "stor sak" som bröt er för alltid.
Så du behöver inte hans godkännande för ditt liv. Du behöver din egen och den är god nog. Du förtjänar lycka!