Honom älskar jag.

Jag vet att jag älskar han som finns där för mig nu. Hur kan jag inte älska honom liksom. Han är så mycket av det där jag saknat och längtat efter. Han visar att det är okej att vara jag, han lyssna och tar mina brister med en varm hand.
 
Den där stora sorgen över barnens pappa är så påtaglig. Den innehåller så mycket av mitt liv. Minnen, upplevelser, stunder vi delat, tankar man haft, drömmar som funnits, skratt och gråt. Det är så svårt att släppa det där. Och det är så svårt att se de där delarna hos honom nu. Hurdan var han innan, som nu? Eller annorlunda? Vad var det som skavde egentligen.. Som fick mig att svika så oändligt djupt.
 
Han som stundtals bär mig nu. Han som vill stötta och stödja. Han. Han känns för bra för att vara sann ibland. Kan en annan människa vilja vara med mig på det sättet. Kan någon vilja lyssna och prata med mig så. Finnas där, på ett annat sätt än jag upplevt. Inbillar jag mig? Drömmer jag. Han vill vara min bästa vän. Han vill finnas där för mig. Han vill att jag ska må bra. Han förstår det viktiga för mig, även om han kanske inte håller med.
Hur kan han vilja vara med mig? Som svikit och sårat någon annan så djupt...

Kommentera här: