Ledsen, förvirrad och kär
Vad är det jag sörjer egentligen? Vad vill jag. Saknar jag honom eller familjelivet? Vill jag ha tillbaka honom...
Jag vet varken ut eller in längre.
Jag vet att jag inte vill ha barnens pappa som han är i dag, eller som han var innan. Även om jag med hela min själ önskar att jag inte svikit honom som jag gjorde. Jag önskar att jag gett honom och oss en chans att försöka. Att få förklara och ge en ärlig hand att ta - om han ville följa med på resan.
Jag vet att jag saknar att inte få/kunna vara med barnen varje dag. Att inte få ta del av deras vardag varje dag. Få höra om läxor, raster, tankar. Få blåsa på ömma knän, truga med mattuggor, tjata om duschen och stoppa om i sängen. Jag hatar och saknar att jag inte får det.
Jag vet att jag saknar de fina sakerna med vårt familjeliv. De mysiga stunderna på stranden, fredagsfilmen, våra söndagsutflykter, hälsa på farmor osv... Jag saknar att skratta tillsammans, dela minnen, och skapa framtidna minnen av barnen, prata om födelsedagar och minnas speciella stunder.
Jag vet att jag älskar han som håller min hand i dag, och jag vill inte att han ska försvinna. Jag ser att han gör mig gott, och jag har honom i mitt hjärta. Jag känner att det är annorlunda med honom. Han ser mig. Han gör saker utan att jag ber. Han finns där - på ett annat sätt. Vi pratar, jag vågar säga saker och han stannar kvar och lyssnar. Jag är trygg och lycklig i stunder.
Ändå,
jag tvivlar, jag gråter, jag sörjer, jag våndas, jag ältar, jag minns och jag saknar.
Men vad? Vad saknar jag, vad ältar jag, vad vill jag! Jag vill ha han jag har, men varför kan jag inte släppa han som var. Varför fortsätter jag sörja och gråta. Varför känner jag en ånger i kroppen och ont i hjärtat. Varför är jag inte bara lycklig?