Ledsen igen.
Jag kan inte släppa något. Eller någon.
Jag har fortfarande sådan stor sorg över det kraschade äktenskapet. Över det jag svek med. Över att vi inte kunde ge oss en ordentlig chans.
Jag vill så starkt att det ska fungera. Jag vill så hjärtligt få vara en del av barnens liv - varje dag. Jag vill veta, jag vill kunna finnas där, jag vill ha koll. Jag vill känna att jag vet att de mår bra, får det bästa av sina dagar och lever sant och fint.
Det är så svårt när vi delat på oss. När de inte bor med mig varje dag. När jag inte vet hur de har det, vad de gör, hur de mår, vad de skulle behöva hjälp med...
Det är också så svårt när jag ser min fd makes sorg, som lyser igeonom ibland. Som han inte vill visa, eller kanske själv inte förstår. Men som finns där, som jag ser och upplever och sörjer över. Som jag vill ta bort - för att jag tar på mig allt ansvar för att den finns.
Och så osäkerheten.
Jag älskar den som har fått en plats i mitt hjärta nu. Men, jag vill inte såra min föredetta. Jag vill så väl att han ska må bra. Samtidigt vill jag få må bra. Och hade det funnits en chans för oss - hade det fungerat? Hade vi kunnat hitta rätt väg att vandra tillsammans? Skulle jag väntat längre. Gett fler chanser. Kämpat mer.